Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af alla. Han insåg, att han obefogadt och ogrannlaga
framkastat en anmärkning, som egde sin grund endast i en
tillfällig afund öfver att en plats i Georginas ynnest, den han
sjelf länge eftersträfvat, men nu försakat, skulle upptagas af
någon annan, än den han ensam ansåg berättigad dertill,
nemligen Lindorm. Han erinrade sig likväl snart, att
Walden-bergs känslor för Georgina voro bekanta för Lindorm och
nästan för hela orten, och dessa voro ju i öfrigt af en så
oskyldig natur, att de knappast kunde väcka en äkta mans
uppmärksamhet, ännu mindre dens, som icke anmält sig att
erhålla hennes hand. Dessutom sade Arthurs goda hjerta
honom huru oädelt det var att beröfva den en glädjeblomma,
som hade så få att plocka.
Nu såg han upp för att söka dens blick, hvilken han
längtade att försona. Waldenberg var vänd ifrån honom:
han lutade hufvudet mot handen och stod med axeln stödd
mot kakelugnen, synbarligen bekämpande den kroppsliga
smärta, en häftig sinnesrörelse förorsakat. Då Arthur sedan
kastade ögat på Georgina, såg han, att hon med förvånande
snabbhet förde sin synål, under det att kinderna blossade,
tydligen af harm . .. Hans förlägenhet blef ännu obehagligare r
han önskade, att han aldrig hittat på det orådet att bry henne
för Waldenberg, hvilken hgn alltid för mycket öppet
behandlat såsom en vän för att kunna vara något annat. Då
sökte han en stödjepunkt hos den välvilliga värdinnan, och
fru Hermer, som insåg hans ledsamma ställning, gaf genom
icke otvetydiga blickar till känna, att han snart borde ställa
allt till rätta. Hon vinkade förstulet åt kakelugnen, men då
Arthur i följd deraf steg upp, föll hans öga af en händelse
bakom den halföppna dörren, der Willy, i den mest komiska
ställning, grimaserade och knöt handen åt honom, sålunda
uttryckande sin stora missbelåtenhet. Hur ledsen Arthur
än var, kunde han omöjligt se detta utan att utbrista i
skratt.
»Ja, skratta han», sade Willy, högligen uppretad, och
framträdde djerft från sitt gömställe, »skratta gerna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
