Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han råkade beklagligtvis i den värsta belägenheten af
oss alla, hvarföre han måste resa hem att byta om kläder.»
»Nå, det var för ledsamt!» sade Louise och ropade
derefter på kammarpigan, som fick order att visa herrarne
till gröna gästkammaren. Härmed neg hon och försvann.
På Louises hela väsende syntes lätt, att en ledande
hand mera än förut varit med om hennes »edukation».
Hennes lättfattliga förstånd hade snart låtit henne begripa
hvad hon saknade af de egenskaper, som tillhöra en ung,
väluppfootrad flicka; och under Arthurs bildade umgänge, i
förening med hans lekande ton, lemnade så småningom det
blyga, älskliga barnet plats för den intagande blygsamma
jungfrun, hvilken känner, att hon har ett hjerta, på samma
gång som hon börjar fatta, att hennes leende eller mulna
blick kan sätta ett annat hjerta i häftig klappning. Likväl
hade hon icke förlorat sitt oskyldiga naiva sätt. Men i hela
hennes hållning låg någonting, som bevisade, att hon kände,
att hon nu egde ett värde, som hon förut icke förstått
uppskatta ...
Gästerna hade efter hand samlat sig, häradshöfding
Holk var återkommen och paraderade nu i uniform och
värja, ringarne voro med all tillbörlig högtidlighet vexlade,
skålar druckna for de förlofvade under floder af
lyckönskningar, dränkta i floder af gammalt rhenskt och muskat.
Sällskapet hade spridt sig i mindre kretsar för att, mera
ostörda kunna tala med hvar andra. Man hade ärnat att
genom en lysande bal gifva tillbörlig glans åt festen, men
af aktning för fröken von Werdenberg hade Holk föreslagit
sin fästmö att uppskjuta dermed till dagen efter bröllopet;
och som fru Marshausen sjelf icke gerna dansade och helst
undvek besväret att anordna en bal, förtjuste hon Holk med
det allra blidaste: »Som du sjelf vill, min bäste vän!»
Den gode häradshöfdingen sväfvade så mycket i himlen, som
det för hans natur var möjligt, medan han ännu vigilerade
på vår planet. Åtminstone var han så lycklig en menniska
kan bli, d. v. s. i förhållande till hennes tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
