Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Rudolf, jag tror bestämdt, ja, bestämdt tror
jag, att du blifvit tokig."
Nu började Julia gråta och beklaga sig öfver
att bon icke dog, när hon var så sjuk i vintras.
Hade bon trott da att hon skulle lefva för att
erfara en sådan förnedring som denna, skulle hon
sannerligen icke bedt om ett så herrligt lif. Men
hon kunde väl dö ännu, om det komme derhän att
hennes oskyldigaste handlingar misstyddes och
förvändes.”
"Min dyra Julia, så oförståndigt får du ej tala.
Lofva mig blott att du hädanefter vill uppföra dig
med den värdighet som tillkommer en gift qvinna,
och vi skola sluta fred för alltid, ja, jag lofvar dig
heligt — för alltid!"
"Nå, hvad är det då jag skall låta bli?"
’Det är mycket, det. Nöj dig med min arm,
när vi gå ut att promenera, låt mig bära din
parasoll, din schal, dina blommor, låt mig springa
hvart helst du behagar; men visa att du kan
lefva utan att grefven hvar stund skali vara
omkring dig.”
"En sådan förändring skulle vara högst
enfaldig, att icke säga löjlig, och komma grefven att tro
det jag verkligen på något sätt utmärkt honom."
"Derom kan han väl icke tvifla, så vida han
begagnat sina ögon; men lyckligtvis för dig är ej
själen alltid med, då de dröja på dig.”
Du matte väl aldrig vilja påstå att han anser
jnig för obetydlig att vinna hans uppmärksamhet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
