Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansiglet, ”hvarför du talar i en så besynnerlig ton
om grefven. Du vet väl alt jag icke bryr mig
om honom; det finns visst ingen menniska som
ser honom med likgilligare ögon. Men . . . men
• • • efter jag icke kan få höra honom låsa, så läser
jag sjelf. Gif mig boken, som ligger på byrån.”
"Och mig vill du alldeles icke höra?”
”Alldeles icke.”
”Julia lilla, du är” . . . Rudolf stannade.
"Nå, hvad är jag? Jag är sömnig, som alltid
pär jag har tråkigt.”
”Får jag bära in lille till dig? Förr var du
alltid så road af att leka med honom; men nu på
en tid . . . ”
”Jaså, det är fråga om förebråelser?” Just
emedan Julias eget samvete gjorde henne sådana, blef
hon nu retad och tilläde tanklöst: "Jag tror icke
att det finns en man skapad med orimligare
pretentioner än du. Skall jag då alldeles släpa ut
mig genom att dra stora pojken på armarne dagen
igenom? Bara det att du kommer fram med
något sådant bevisar bäst din kärlek!”
"Och din kärlek bevisar sig i ditt svar. O, min
Julia, du får icke vara så alltför barnslig och
nyckfull att ditt hjertas renhet derigenom går förlorad.
Jag känner att mitt tålamod äfven kan hafva en
gräns.”
”Hvad skall meningen egentligen vara med detta?
För hvem är det jag blottställer mig att förlora
mitt bjertas renhet?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
