Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Rudolf, Rudolft~ icke mer: jag förgås!tt
* Jo, dn måste höra allt... du skall höra
allt, Ehuru min själs qval helt och hållet voro
blottade fpr dig, spelade du likväl komedr,
och när min förtviflan, mitt raseri nått sin höjd,
satte du genom buketten och biljetten mitt
förnuft på sista tärningen. Men änfcn icke nog:
när jag återkom från paviljongen, här jag
fordrade en förklaring, gapskrattade du och
förklarade på det naivaste sätt att du endast för
kontrastens skull skickat mig till afgrunden.
Yid den eviga barmhertigheten, det var ett
gäckeri, ett skämt utan like, det var en
elakhet, för hvilken själ och hjerta <ryser .. . Men
jag vill försöka:att ické mera uppröra mig: i
morgon åtefres* vi till A., och samma afton
talar jag vid din xnor.“ *
~ Nu störtade Julia afväpnad till sin mans
fötter. Hön gret, bad och bedyrade att hon
aldrig i sin lefnad skulle låta förleda sig till
den ringaste lättsinnighet: hon hotade ätt kasta
sig i sjön,’ att blifva tokig, att mörda sig under
hans ögon, om han ej förläte henne. Men
Rudolf var obeveklig, ty tiden för hennés
uifly-tande var, såsom han sjelf sagt, verkligen förbi,
och om än några skälfvande ryckningar i
ansigts-musklerna bevisade att hans kärlek kämpade
den sista kampen, så bevittnade också den
déirefter inträdande stillheten att kampen var
ändad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
