Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förlamade — och innan Constance slutat sin
brinnande andakt, var han borta.
I ett par språng hade han nått det rum, som alltid
stod för hans räkning och där han vid sin ankomst
lagt ifrån sig pistolerna. Nu hämtade han dem och
ilade sedan med hastiga steg bortåt vägen, uppåt den
sida, där fjället är rikast på backar och bråddjup.
LXXXVII.
Tvenne timmar hade förflutit.
Natten hade ingått, en mörk, månetom, allvarlig
natt. På himlens fäste sutto några bleka stjärnor,
kalla liksom vinden, vilken då och då rasslade genom
grenarna och avkastade deras löv på marken. Den
dunkla vägen med hela den långa raden av gulvissnat
löv och svartgrönt barr såg ut som en granrisad
likgång, och de mörka tallarna på ömse sidor stodo där
i stel parad likt en väntande procession. Där fattades
blott ett lik.
Några tunga droppar föllo från himlen... kanske
svalkade de den enslige vandraren, vilken smög sig
långs kanten av den stupande fjällklinten. Han bar
ej mer någon hatt. Regnet badade hans panna, som
i trots av de kyliga vindarna brann liksom den gömt
ett flammande bål inom sig...
Den sista striden mellan passionen och religionen,
mellan vansinnet och förnuftet var utkämpad: den
flämtande ljusstrålen hade slocknat.
Grave hade segrat.
»Jag har ej kvar några flera tankar, de äro alla
slut... jag kan ej mer hitta en enda... ej en enda
tanke, jag, som hade så många, att jag ej visste var
jag skulle göra av dem... Grave hade begravit dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
