Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXV. Den symbolistiska konstformen - Grundprincipen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXV.
Den symbolistiska konstformen
Det säger sig självt, att Baudelaires diktning på många
håll i Frankrike skulle väcka mycken opposition. Den
väckte emellertid också genast från början mycken beund-
ran, och med åren växte hans inflytande ofantHgt. Under
det 19:de århundradets senare decennier framträdde en
mängd diktare, vilka blickade upp till honom som till en
diktkonstens förnyare. Under de huvudsakliga benämning-
arna dekadenter och symbolister förfäktade de i grund och
botten samma konstideal, det symbolistiska, och jag skall
därför också, utan att ingå på de subtila och svävande art-
skillnaderna, i det följande benämna dem symbolister, vil-
ken term f. ö. såsom den yngsta av de två — den kom i
mera allmänt bruk först i början av 1880-talet — kan anses
på ett om också icke precist, så dock i praktiskt avseende
tillfredställande sätt även historiskt sammanfatta de olika
grupperna.
Det symbolistiska elementet i litteraturen kan spåras
lika långt tillbaka som denna överhuvud existerat, och den
grundprincip, på vilken de franska symbolisterna fotade sin
konst, erbjöd följaktligen i och för sig intet nytt. Det nya
låg i det medvetna strävandet och i dess konstteoretiska
utformning.
Grundprincipen är symbolen. Konstens uppgift är
att som symbol suggerera intryck av den värld, som ligger
bortom gränsen för sinnenas förnimmelser, och av vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
