Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XVIII. Hoffmanns inflytande på Poes novellistik - The Assignation och Doge und Dogaressa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
kundär personlighet, har han i andra av sina verk fram-
ställt samma personlighet såsom inom sig kluven i två hälf-
ter, en god och en ond, alltså enligt den typ Lewis givit i
The Monk. I några av dessa noveller har Hoffmann fram-
ställt tvångsimpulsen såsom det ondas motor, så i synner-
het i Der Sandmann och Das Fräulein von Scudérie. På
detta område, där Poe vunnit några av sina yppersta trium-
fer, står han otvivelaktigt som Hoffmanns överman hade i
skildringens styrka och i dess psykologiska djup. Berö-
ringspunkterna mellan de båda diktarnas metoder äro
emellertid även här påfallande. Bada lata tvångsimpulsen
plötsligt tändas som en Hten låga, vilken snart blossar upp
till en förhärjande brand, bada scika välja denna imptds
sådan, att den dels bör te sig så omotståndlig som möjligt,
dels från början tydligt framstå såsom ledande till olycka.
Båda framställa de av tvångstankarna besatta såsom sjuk-
liga, nervöst överretade och följaktligen moraliskt försva-
gade individer. I Das Fräulein von Scudéry för den all-
mänt aktade guldsmeden Gardillac en dubbeltillvaro såsom
flitig och skicklig hantverkare om dagen och mcirdare och
tjuv om natten. Han går helt upp i begäret att själv äga de
konstverk han frambringar och säljer; dessa smyckens
glans fascinerar honom på ett sätt som driver honom till de
avskyvärdaste brott för att återförvärva dem. En parallell
härtill erbjuder Poes Berenice, där mystikern Ega^us gripes
av ett så rasande begär efter sin älskades tänder, att han
när hon dött skändar hennes lik för att komma i besittning
av dem. Både Egaeus och Gardillac ha den mest levande
förnimmelse av att blott besittningen av föremålen för de-
ras åtrå kan skänka dem ro, och båda handla under impul-
sens omotståndliga tvång. Och när Gardillac skildrar hur
han efter fulländat dåd känner »eine Ruhe, eine Zufrieden-
heit in meiner Seele wie sonst niemals», erinrar detta starkt
om mördarens i The Tell-Tale Heart tillfredsställelse efter
sin gärning, ehuru det onekligen är ett känt sakförhållande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
