Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Alexandra nickade bara utan att ens längre
tänka på, om hon fanns där eller ej. Hon vek
genast med feberaktig ifver upp papperet och
läste hvad hennes svägerska Malin skref om
Karl Skytte.
... »Och kan det vara Evas mor en tröst»
— stod det midt på sidan i den första mening,
hvarpå hennes blick föll — »så bed Elof eller
Mary hälsa henne, att han nu på det sista
tyckes ha glömt allt som varit, all sin sorg,
och bara ligger och fantiserar om forna
lyckliga dagar, då de alla voro tillsammans.
Isynnerhet om några blå drufvor på en mur talar
han ofta»...
Alexandra kunde inte läsa längre för tårar.
Hon kom ihåg det lilla huset i Georgetown —
hans stolthet drufvorna på gafveln. Hur han
en söndagsmorgon stått där i skjortärmarna och
med sin knif skurit af den första mogna klasen
åt henne... henne... Och detta enda hjärta,
som hon någonsin helt hade ägt, helt hade
förstått, det hade hon krossat och kastat bort...
— Hvarför läto ni mig inte förut veta, hur
sjuk han var? ropade hon smärtsamt och höjde
förebrående sina tårglänsande, ångestfulla ögon
mot Ebba. Att han talade om mig, att han
längtade efter mig. Jag hade ju strax kommit...
Och nu dör han — nu ligger han och dör
allena...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
