Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid stranden af ett vattendrag, som deras antal var så stort, att hela nejden liksom af aflägsna
kornblixtar upplystes af dem, der de svärmvis och med jemna mellanstunder lyfte sig till flygt, dervid
samtidigt låtande sitt fosforiska sken framträda. Hvad som härvid frapperade mest var, att man högst
sällan såg någon enskilt individ, som skiljde sig från den öfriga svärmen, utan liksom på ett
öfverenskommet tecken bidrogo alla samtidigt till denna billiga eklärering af deras nattliga fest.
Anlända till Lujon straxt före midnatt, antogo vi vårt nya ressällskaps anbud att gästa uti en
af deras vänners hus, ej litet glada att slippa hyra in oss på gården af någon ruskig rancho, ehuru
vi i sjelfva verket hyste vissa farhågor, att vårt nya värdfolk ej skulle tycka så särdeles om att på
detta sätt midt i natten blifva besvärade af främmande gäster. Våra farhågor i den vägen lugnades
dock snart, när vi, inkomna på en stor med träd planterad gård, blefvo förestälda för såväl värd och
värdinna som deras döttrar, men alla — till sängs. Välkomsthälsningen blef dock lika hjertlig, som
den var fri från ceremonier, och under det vi, ännu ej afsutna från våra mulor, kryssade emellan
sängarna på gården för att skaka hand och vexla artighetsbetygelser med vår gästfrie värds familj, blefvo
vi äfven presenterade för ett half dussin andra señores och señoritas som voro »amigos de la casa»
och nu kommit hit för att vid månens strålar hålla en liten lugn sqvallerkonventikel med sina vänner.
Man bör ej skylla de goda invånarne i Lujon för ceremonier och stelhet vid umgänget med hvarandra.
Detta bruk att sofva ute i fria luften sommartiden är för öfrigt så vanligt i dessa trakter, att man
finner det nästan öfverallt på landet, och som Lujon mera utgör en grupp estancias än en stad, så
hade vi ingen rättighet att förvånas öfver hvad vi sågo. Ankomsten af tre »jovenes Ingleses» var
emellertid en epok ovanlig nog, att hålla hela sällskapet vaket öfver vanlig tid, och det var först efter
ett par uppmanande — »buenas noches hijas», — »buenas noches caballeros» (god natt döttrar, god natt
mina herrar) från familjefadern, som de besökande bröto upp och vi sjelfva, utbredande våra bäddar
på marken i led med de andras, gingo till hvila. Solen stod redan högt på himmelen, då vi följande
morgon väcktes af Saturnino. Gården var då redan tom, och alla menniskor i huset voro uppstigna.
Vi gjorde vår toalett, der husets invånare gjort sin, vid en ränna med rinnande vatten, och
presenterade oss derefter för familjen, som redan på verandan läppjade på sitt kaffe. Denna dryck funno vi
nästan öfverallt på vår väg begagnas af den yngre generationen, under det alla äldre föredrogo sitt
»yerba màte», denna till nationaldryck blifna dekokt på bladen af ett i Paraguay och äfven på andra
ställen växande mindre trädslag. En annan gammal sed, som äldre personer äfven gerna bibehålla,
är den att intaga sina måltider sittande på pallar framför små, låga bord, liknande barnbord, och
det är en rätt löjlig syn att se en hel familj på detta sätt intaga sin måltid på gräsplanen utanför
sitt hus, hvarje individ med sitt lilla bord framför sig, som han efter måltiden flyttar undan till sin
plats inne i byggnaden. Det är ett herrligt klimat detta, der boningshusen blott behöfva användas
såsom magasin för effekter, medan deras egare natt och dag lefva och röras i fria luften.
Efter frukosten sutto vi åter upp till häst, tackande vårt värdfolk för deras gästfrihet — ty
att taga upp börsen hade varit en skymf — samt lemnade Lujon och på samma gång såväl menniskoboningar
som träd bakom oss för att öfver de vida pampas, som nu åter lågo framför oss, sträfva
emot vår resas nästa mål, Cordilleran och Portillo.
Morgonluften var frisk och full af vällukter utaf pampasörten, och framför oss sträckte sig åt
båda sidor den väldiga Cordilleran med kedja bakom kedja, grupperade öfver hvarandra i allt blåare
och dunklare färgton. I vester, långt bort, syntes en grupp snöbetäckta toppar torna upp sig till en
enda i morgonsolen skimrande kon. Det var åter gamla Tupungato, som vi under bortresan nätt och
jemt fingo se en skymt af vid Punta de Vacas, men som nu kom att utgöra, så att säga, ögonmärket
för vår vandring, ty straxt söder om denna bergsjätte ledde vägen, som förenade båda Portillapassen.
Denna oöfverträffliga utsigt af Andernas kedja förlorades dock snart ur sigte, dels genom de digra
och hotande åskmoln, som under dagens lopp började samla sig omkring desamma, och dels genom
en mängd pampan afbrytande kullar, bevuxna med taggiga buskar och klotformiga kaktéer, mellan
hvilka vår väg ledde. Åtskilliga gånger stötte vi upp flockar af dufvor af ett slag, som här kallas Tortola.
De voro så litet skygga, att vi med våra revolvers affärdade flere stycken af dem, hvilket gaf oss en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
