Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bassänger, som erbjuda beqväma bad. Detta varma vatten, som äfven mättar såväl den omgifvande marken
som sjelfva brohvalfvet, framsipprar under detta sednare i otaliga små källor, liksom ur en svamp,
bildande ett underlag af droppsten, hvilket, på samma gång det underhåller sig sjelft, uppbär brohvalfvet
samt kläder detta i brokiga färger. Det är en högst egendomlig och vacker formation. Trettio fot
under bron flyter floden med dån och fradga och försvinner åter längre bort under jorden för att
genom en hel följd af dylika hålor, »cuevas», genomskära den återstående delen af »la Leña».
Denna bro kallas »Puenta del Inca». En nära belägen, förfallen adobe-byggnad sades vara en
ruin från den tid, då ännu indianer voro herrar i dessa trakter. Det här framqvällande
mineralvattnet anses mycket helsosamt, och pampans inbyggare resa stundom hit för att bada deri.
Uti en närbelägen usel rancho, den första boning på denna sidan »el Cumbre», syntes äfven
några menniskor, hvilka Ramon förklarade vara badgäster. Huru olika anspråken på en badort
kunna vara!
Vi måste denna natt uppslå vårt läger på en kal slätt. Vår färska proviant var nu förtärd,
hvarför »charqui» måste tillgripas. En vakteld upptändes af torkade kaktusrötter och nulåsnespillning,
som peonerne samlat under dagsmarschen. Det är det enda bränsle, man har att tillgå i den
högre Cordilleran, så vida man ej medför särskildt förråd deraf från låglandet.
Den plats vi valt var uppfyld af stora stenblock, och på ett ställe bildade tvenne dylika ett
slags grotta, hvaruti vi funno ett mot vinden lika väl skyddadt sofrum som i föregående nattens
»casucha», om äfven utrymmet ej var så stort.
Att sömnen blef både tung och uppfriskande efter dagens långa och mödosamma färd, faller
af sig sjelft, i synnerhet som den icke afbröts hvarken af någon tjutande vind, närgångna hundar eller
förbipasserande tropas. Följande morgon kl. 3 voro vi ånyo uppsuttna, krya och resfriska. Luften
och temperaturen voro de angenämaste man kan tänka sig, och från en ren himmel lyste hela den
södra hemisferens stjernverld med en underbart strålande glans. En hop småfoglar började i
dagningen sitt qvitter mellan stenblocken, förkunnande att vi åter närmade oss till regioner af organiskt
lif. I dagningen sågo vi för första gången den mycket omtalade condoren, »el buitre», af hvilka en flock,
uppskrämd vid vår ankomst, höll fest på kadavret af en oxe, under det några andra kretsade kring
topparna af de dalgången omgifvande bergen. Men ingalunda rättfärdigade åsynen af denna stora,
klumpiga gam benämningen »majestätisk», som af en mängd resebeskrifvare blifvit honom tilldelad.
Några af djuren i flocken hade redan så förätit sig, att de med möda kunde gå, och sökte blott med
ett vanmäktigt slående med vingarna samt en vaggande rörelse lik pinguinens att undkomma oss.
Vi hade med lätthet kunnat döda en hel mängd af dem, men en lång dagsmarsch låg åter framför
oss, och hvarje ögonblick af tiden var dyrbart. Klockan 9 på morgonen anlände vi till »Punta de
Vacas», första pasaden på den argentiska sidan, ty vi voro nu på Argentiska republikens, eller som
det här vanligen kallas, Buenos Ayres’ område. En ifrån detta ställe i norr och söder löpande
dalgång stängdes på södra sidan af »Tupungato», Aconcaguas jättesyster. Detta berg reser sig, sedt
härifrån, likt en väldig kon af 22,000 fots höjd, med toppen höljd af glacierer. En half timme
sednare hade vi uppnått argentiska gränsvakten, hvarest vi måste lemna våra pass, som vi fått af
guvernören i Santa Rosa.
Vaktkasernen liknade mera en förfallen stenmur än en boning för menniskor, men de deruti sig
uppehållande 6 eller 7 stycken banditlika soldaterne med smutsiga ponchos, under hvilka dinglade långa
klumpiga släpsablar, samt röda benkläder, hvilka hängde i slarfvor omkring de nakna fötterna, tycktes
föga hafva behof af bättre logis. Sedan vi efter en timmes väntan fått våra pass utbytta emot andra,
som skulle gälla ända till Mendoza, och sedan vi betalt några realer för besväret, lemnade vi detta
ruskiga ställe och fortsatte vår väg längs Mendozaflodens bädd. Rio de los Cuevas har nemligen,
sedan den emottagit en mängd nya tillflöden, bland hvilka ett betydligare från Tupungato, bytt om namn
och kallas numera Rio Mendoza. Någon vegetation synes nu åter uppspira längs vägen och kaktéer
och agave kantade bergens afsatser. Vid middagstiden passerade vi en ström, »El Rayo de Polvadera»,
som störtade ned genom en brant bergsskrefva invid vägen. Här gjorde vi allmänt halt för att dricka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
