Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan uteslutande de här boende européerne samt de kulis, som dessa importerat åt sig för att arbeta,
sedan de funnit, huru föga pålitligt tahitiernes arbete är.
Ifrån Papaoa ledde vägen ömsom längs hafsstranden och ömsom der ofvanför öfver
skogbevuxna branter. Ifrån en af dessa, hvarest en ny väg var upptagen, erbjöds en utsigt af mer än
vanlig skönhet öfver stranden med dess palmbevuxna uddar, som sköto fram, den ena bakom den
andra öfver lagunen, korallrefvet med dess bränning och sist det blå hafvet med Eimeo i fjerran.
Sceneriet skulle hafva påmint om Sorrento, Castello á Mare och Capri vid Neapel, om landskapet
varit tätare bebygdt, men klädt i en mindre tropisk och mindre yppig vegetation.
Det var nära middag, när vi kommo till »Matawai». Sjelfva byn, som utgöres af några och
femtio hyddor, är belägen på en smal landtunga, hvilkens udde närmast korallrefvet blifvit kallad
Venus’ udde efter den för astronomien vigtiga observation af planeten Venus, som der gjordes af Cook.
En lång och rak allé sträcker sig längs landtungans midt, och på sidorna om denna ligga de
inföddes nätta bambuhyddor, omgifna af sina bananas- och fruktträdplanteringar. På en öppen plats midt
i byn står ett väldigt Tamarindträd, omgifvet af ett gallerverk. Detta träd berättas vara planteradt
af Cook, då han sista gången besökte Tahiti. Till minne af samma ryktbara personlighet uppföres nu
på Venus’ udde, nära den der belägna fyren, ett permanent observatorium af sten och korall och hvilket
hvad sjelfva byggnaden beträffar tycktes vara nästan färdigt. Ett stort skolhus såväl som några
andra offentliga byggnader funnos här äfven, men vi kunna icke taga dessa i betraktande, förrän vi åter
fingo röna prof på tahitisk gästfrihet, ty just som vi voro på väg att kasta en blick in i det nämnda
skolhuset, hvilket var en större stenbyggnad i europeisk stil och igenom hvars öppna dörrar sorlet af
en mängd unga röster trängde sig, kom en groflemmad kanak, klädd i sjömansdrägt, springande upp
till oss samt började med andan i halsen och under mycket lifliga gester ett långt föredrag på något,
som skulle föreställa engelska. Vi förstodo i början icke ett ord af hvad han sade, men småningom
lyckades han göra begripligt för oss, att någon som hette »Po-po» — följaktligen en inföding —
nödvändigt ville hafva ett besök af oss. I förmodan att det var någon som behöfde läkarhjelp, — ty
infödingar vända sig ofta, när de äro sjuka, till den första hvita de träffa på, i tanke att han kan
hjelpa dem — och vi dessutom denna gång hade en verklig doktor i vårt sällskap, följde vi budbäraren
och stodo snart utanför ett rymligt bambuhus, uppfördt med mera kostnad och omsorg än någon
infödd tahitiers boning vi förut sett. Under det vi här stodo i begrepp att lemna vår doktor att
förrätta sitt sjukbesök, öppnades dörren, och vi tillropades med ett »aramai! aramai, kahowri!» (kom in!
kom in, främlingar!) Vi stego på och helsades vänligt af husets egare, en ståtlig inföding med
aristokratiskt utseende, klädd i hvita linnebyxor, en fin skjorta samt en röd sidenduk eller s. k. sash kring
lifvet, liksom spanjorer och österländingar bruka det. Han kom emot oss med fri och ogenerad
hållning samt presenterade sig med handen på bröstet — en vanlig åtbörd hos Oceaniens folk — såsom
Eremea Po-po, eller Jeremias Po-po, om hans dopnamn skulle öfversättas på svenska. Sedan vi
gifvit honom våra namn i utbyte, bad han oss sitta ned — på golfvet naturligtvis — och uttryckte sitt
nöje att se oss i sitt hem. Han hade sett oss vandra förbi, och som det icke fanns något hotell i
Matawai, men han antog oss behöfva vår middag denna tid på dagen, så önskade han oss välkomna
som hans middagsgäster. Detta framstäldes, ehuru på blandad tahitiska och engelska, så hjertligt och
på ett så belefvadt sätt, att vi ej kunde annat än antaga tillbudet, fastän först på det vilkor å vår
sida, att middagen skulle blifva fullkomligt tahitisk. Detta lofvades också, och nu började en mängd
frågor rörande vårt fartyg, som man hade sett segla förbi vid dess ankomst till ön, om England och
drottning »Vittoli» (Victoria), samt många andra saker, som visade, att Po-po var en ganska bildad
man och vuxen sin ställning såsom höfding af blod och — guvernör i distriktet Matawai. Kunde vi
väl hafva haft bättre tur än att få dinera hos sjelfve guvernören?
Under samtalet inkommo nu den ena efter den andra af familjens medlemmar och presenterades,
— fru Po-po, ett storväxt fruntimmer på circa 40 år och med ett godmodigt utseende, samt äldsta
dottern, Loo, en liten veritabel söderhafsskönhet på 14 år med vackert, intelligent ansigte, svarta
lifliga ögon och växt som en oread. Loo var den första tahitiska vi sett, hvilkens ansigtsbildning, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
