Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gentzel:
”Tjöta, vänta tess kriget tar slut!”
(Sjungen af LUDVIG GENTZEL och ROBERT BOHMAN).
Gentzel:
Såna usla tider som dom nu vi lefver i.
Som en mardröm skrider tiden, hur ska de bli.
Bohman:
Ja, ja, ja, ja, ja, ja, tjöta —
vänta tess kriget tar slut!
Snart går en i lumper eller kanske fikonblad
och fast utan strumper en får ändå vara glad.
Gentzel:
Refr.:
Bohman:
Lilla kaffegöken ä la snart en afglömd sak,
knappt en får se röken af monopolets tobak.
Gentzel:
Refr.:
Fast det kvinns ä godt om jag att giftas har ej rå
och si det ä brådtom, det är la lätt att förstå.
Bohman:
Refr.:
Gosse, grip din värja och gå sedan ut att slåss
modigt skjortan färga, ja om du har nån förstås.
Gentzel:
Refr.:
Ökning till vår flotta ska vi ha och den ej klen,
så att vi kan måtta slag för neutraliten.
Bohman:
Refr.:
Gentzel:
Ska vi sjunga mera kanske snart att vår publik
börjar retirera — vi tar vår sista replik.
Bohman:
Ja, ja, ja, ja, ja, ja tjöta
dom sitter tess kriget tar slut.
Aj hvad det nu värker uti magen får jag gå ut
Jag kan ej jag märker sjunga versen till slut.
Refr.:
Bohman:
Hustru min i våras skulle ge en grabb åt mej
men hur ögat tåras, kommer den bytingen ej.
Gentzel:
Refr.:
Många fler kupletter, författarn sagt att vi får
sna’t
Han är ju allti etter, för han är så jädrans lat.
Bohman:
Refr.:
Sjömansvisa.
(Sjungen af ERIK BERGLUND).
En gång när jag på blåa böljan for
som lättmatros på gamla briggen Thor,
vi seglade långt bort till fjärran land,
så långt, att jag det ej beskriva kan.
När Vinga lyckligt man passerat har,
min tanke genast till min flicka far.
Hon välväxt var och fin till sitt format
och gick hos Löckholmen och sköljde fat.
Jag skrev ett brev med hjärtats röda bläck
När jag var fri och satt inunder däck.
Farväl, jag skrev, farväl min lilla vän,
farväl till dig och Skandinaviänn.
Det brevet la’ jag i en liten strut
och skickade när vi kom till Plymouth,
med hjärtats vind jag det bortsegla ser
till vännen min, jag såg’et aldrig mer.
Så kom vi ut uppå Atlantens våg
och friskt blev modet i sjömannens håg
och strax han glömde vännen sin, Beat,
och även Löckholms tomma dreckefat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
