Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Striden med björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lopen saktade farten. Redan hade jag bössan
oppe och siktade — dä försvann djnret med
ens. Jag blef ganska underlig till mods, ty
prärien var alldeles trädlös, och där fanns icke en
buske eller • en större växt. Men på en gång
hade jag lösningen på gåtan: djuret hade sprungit
ned i en af prärieklyftorna, och nu visste jag,
att jakten var fåfäng. Jag lät bössan sjunka
och såg mig om. Solen höll på att gå ned, och
om få minuter skulle det vara natt. Då kom
,jag att tänka på att jag måste vara långt, långt
borta från vår lägerplats, och jag kände, att jag
handlat som en vettvilling.
— Det hade du, min gossel sade Tornton.
Men så går det, när de unge få ge sig ut på
egen hand! Nå, hvad gjorde du då?
— Först red jag långsamt längs med
klyftan för att om möjligt finna en källa eller en
bäck, men jag kunde icke upptäcka ett spår
af vatten. Så tog jag sadeln af min häst och
band min lasso om djuret. Då snaran var lång,
hade hästen ett godt stycke att beta på.
Kanske skulle jag tala om, att den hästen
är min favorit. Jag har för ett par år sedan
fått den af min moder. Vi hålla af hvarandra
som två goda kamrater, Pluto och jag.
Nå, jag lät alltså Pluto beta, tog min
yllefilt och svepte mig i den, lutade mitt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
