Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sägen, att den ensamne gamle ofta hade ledsamt,
på sin klint
Om dagen satt Gråbergsgubben utanför sin håla
i berget, och lät solen skina på sig, och såg ned i
dalen. Kom då i dalen någon fattig man, som såg
blek och tom ut af svält; då stack jätten ner
fingrarna i berget, och tog upp en näfve med guld, oeh
slängde det i den fattige mannens hufvud, så att han
nära dånade. Men när gråbergsgubben såg, hvad
skada han hade gjort med sin välmening, så tog han en
stor så med kallt vatten ur floden och hällde öfver
vandringsmannen. Detta harjväl gifvit anledning till
vattenkuren.
Men kom någon grann och högfärdig herre i
dalen, och hade mycket pengar, eller stjernor och band,
och han röt och snäste omkring sig; då blef jätten
ganska förargad. Då tog ban åter en så med vatten,
och hällde den öfver den högfärdige mannen. Derpå
krafsade han honom med sina fingrar, hvilka voro
tjocka som furustammar, och hade naglar derefter.
Sedan rullade han honom i sanden. Och detta
skedde med en så värdig embetsmin, som hade han
utfört det vigtigaste värf.
Men trots dessa företag, var jätten ofta nedstämd.
Qan hade ingen förståndig karl alt tala med, och der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
