Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
117
ledsnad. Hela hans person gaf intryck af den mest
hopplösa melankoli. Allt hos honom hängde ned: den
långa, köttiga, röda och skrumpna näsan, de
svartbruna, tunna, trådsmala mustascherna, som räckte
ända ned under hakan, ögonbrynen, som växte
ett godt stycke ned på själfva näsryggen och
härigenom gåfvo hans ögon ett uttryck, som om han
ständigt stode i begrepp att börja gråta, och hans smala,
magra kropp med infallet bröst och sluttande axlar
tedde sig under den blanknötta uniformen som en
klädhängare. Ljeschtschenko hvarken rökte, drack eller
spelade. Men han fann ett egendomligt nöje i att
bakom spelarnes ryggar titta i korten och att i
biljardrummet följa bollarnas rörelser. Likaså älskade han
att, uppkrupen i ett matsalsfönster, lyssna till skränet
och grofheterna under de vildaste dryckeslag. Så
kunde han sitta hela timmar, orörlig som ett stenbeläte
och utan att yttra ett enda ord. Inom officerskåren
voro alla så vana härvid, att man slutligen nästan
tyckte, att den stumme Ljeschtschenko hörde till de
nödvändiga »accessoarerna» för en mönstergill
spel-eller dryckesorgie.
Efter att hafva hälsat på de tre officerarne,
satte sig Romaschoff bredvid Ljeschtschenko, som
förekommande beredde honom plats, i det han med en lång
suck fäste på honom sina sorgsna och vänliga hundögon.
»Hur mår Maria Viktorovna?» frågade Romaschoff
med den vårdslösa och afsiktligt starka röst, som man
i allmänhet gärna använder i samtal med döfva eller
klent begåfvade människor och som alla på
regementet — till och med fänrikarne — begagnade, när dé
någon gång tilltalade Ljeschtschenko.
»A... jo... tack, min vän», svarade
Ljeschtschenko med en ännu djupare suck. »Det förstås...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
