Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gyllne skalbaggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag såg ingen utväg att komma undan och jag fruktade
att genom en vägran störa jämnvikten i min stackars
väns sinne. Om jag hade kunnat säkert räkna på
Jupiters hjälp, skulle jag inte ha tvekat att försöka att
med våld föra hem den vansinnige; men jag kände
alldeles för väl den gamle negerns sinnelag för att
hoppas, att han under några förhållanden skulle
bistå mig i en strid med hans herre. Jag hyste intet
tvifvel om, att den sistnämnde hade blifvit smittad af
någon af de i södern så vanliga vidskepliga
föreställningarna om nedgräfda penningar, och att hans idéer
hade funnit en bekräftelse i fyndet af skalbaggen eller
kanske i Jupiters envishet att påstå, att det var »en
bagge af riktigt gull.» Ett sinne, som lutade åt
vanvett, kunde lätt vilseledas genom dylika ingifvelser —
särskildt om de stämde öfverens med förutfattade
favoritidéer, och jag erinrade mig den stackars mannens tal
om skalbaggen som »vägvisaren till hans lycka». Jag
var på det hela taget både ledsen, förargad och i stort
bryderi, men till sist beslöt jag att göra en dygd af
nödvändigheten — att gräfva lusteliga och på det
sättet desto förr genom hans egna ögons vittnesbörd
öfvertyga drömmaren om bedrägligheten i de åsikter, han
hyste.
Sedan lyktorna blifvit tända, grepo vi alla verket
an med ett nit, som hade varit värdt en förnuftigare
sak, och när ljusskimret föll på oss själfva med våra
redskap, så kunde jag inte låta bli att tänka på, hvilken
pittoresk grupp vi bildade, och huru underligt och
misstänkt vårt arbete måste ha förefallit hvarje åskådare,
som händelsevis hade råkat på oss i vårt skrymsle.
Vi gräfde mycket ihärdig under ett par timmar.
Det talades inte mycket, och vårt förnämsta bryderi var
hundens skall — denne hade nämligen ett ytterst lifligt
intresse för hvad vi gjorde. Han gjorde slutligen ett
sådant väsen, att vi började frukta, att han kunde väcka
uppmärksamhet hos några strykare i grannskapet, eller
rättare sagdt: detta var Legrands farhåga, ty för egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
