Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Gogol sin mor? Ibland förefaller hans beteende mot
henne hjärtlöst. Hon lider själf brist, men han tar
emot pengar af henne och använder dem på
snobberi, på frackar, syrtuter, halsdukar i långa banor».
Pengar, som han af modern fått i uppdrag att lämna
till förmyndarkammarn, behåller han henne ovetande
och använder dem på en meningslös tripp till utlandet,
urskuldande sig med en föregifven sjukdom och en
olycklig passion, som nödgade honom att fly från
Petersburg. Sedermera kallar han själf detta tilltag
»obetänksamt» — en alltför mild benämning tycker
man. »Jag har skrifvit detta för att hämnas på dig
och förarga dig», skrifver han till modern vid ett annat
tillfälle — rått och grymt.
Detta å ena sidan. Å den andra måste man
komma ihåg, hur han i lifvets bittraste stunder vänder
sig till modern, besvär henne att bedja för honom och
tror på hennes bön såsom på sin enda hjälp och
räddning. Man förstår då hvad modern var för honom
och afhåller sig från förhastade domslut. Några af
hans hänvändelser till henne erinra om det ohyggliga,
hjärtslitande skri, hvarmed En vansinnigs anteckningar
sluta: »Mor, rädda din stackars son!... Se så de pina
honom... Det finns inte plats för honom i världen!
de förfölja honom. Mor, förbarma dig öfver ditt
stackars lilla barn.» En af hans allra strängaste domare
medger, att han ej kan frånkänna honom »exempellös
godhet». (Jordans uttalande hos Schenrok i Material,
III, sid. 221.) Denna rena mänskliga godhet, denna
förmåga af omedelbar och innerlig kärlek röjde sig i
den själfförsakelse, hvarmed han i Rom hela dagar och
nätter i följd vårdade sin döende vän, den unge grefve
Wielhorski. På Aksakovs fråga om någon älskat Gogol
»allenast såsom människa» skulle hans mor kunnat
svara och det på ett sådant sätt, att Aksakov skulle ha
blygts för sin lättsinniga fråga. Och icke endast hans
mor — äfven A. O. Smirnova, som, fastän ej besläktad
med Gogol, dock älskade honom som en nära anhörig,
Meresjkovski, Gogol. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
