Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I berättelsen Stortrollet kom en gång en vacker
häxflicka till stallet, där drängen Mikita höll på och
ryktade hästarna. »Hör på, Mikita, sade hon, jag vill
sätta min fot på dig. Och han, dumbommen, blef glad
åt det. — Sätt inte bara foten på mig, sade han, sätt
dig på mig hel och hållen! Flickan lyfte sin fot, och
när han fick se hennas nakna, fylliga lemmar och den
hvita foten, blef han, sade han, som förtrollad. Och
den dumbommen krökte rygg och tog tag om hennes
nakna ben med sina bägge händer och började
galoppera öfver hela golfvet, och hvart det bar af kunde
han inte berätta; men han återkom halfdöd, och sen
den dagen var han mager och torr som en sticka. Då
man en gång kom in i stallet, så låg där i stället för
Mikita endast en hög aska och ett tomt ämbar; han
hade brunnit upp, brunnit upp af sig själf.»
Upprepas icke här, i sagans dräkt, Gogols egen
bekännelse: »den lågan skulle på ett ögonblick förvandla
mig till aska»? »Lyckligtvis för mig», fortsätter Gogol,
»har en stark vilja afhållit mig från att blicka ned i
afgrunden.»
Den kraft, som håller honom aflägsnad från
kvinnorna, har ej sin rot i temperamentskyla utan tvärtom
i något slags säregen, orgiastisk sinnlighet; denna
sällsamma stumhet är icke döden utan en bräddad fullhet,
en yttersta spänning, en könslighetens ovädersbådande
stillhet. Då filosofen Choma Brut i samma berättelse
galopperade med häxan, som satt gränsle öfver hans rygg,
»fick han se en sjöjungfru skymta fram ur vassen där
nere i djupet — en rygg och ett ben blänkte fram —
fyllig, spänstig, hel och hållen af skimrande och
skälfvande ljus... Hennes bröst, matthvitt som oglaseradt
porslin, framskimrade genom töcknen i hvita, elastiska
konturer... Hon skälfde och skrattade i vattnet. —
Hvad är detta? tänkte filosofen och riktade blicken
nedåt, under det han flög fram i svindlande fart. Svetten
flöt i strömmar från honom; han erfor en demoniskt
ljuf känsla, ett slags genomborrande, plågsam njutning.»
— »Flickan lyser genom vattnet som genom ett linne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
