Från Mauritz * till Clas Henrik *.
Stockholm, å Lilljans vid Gröna gatan.
Gudskelov att din svaghet på Ulriksdal varit så långvarig, att det tilltänkta behovet av pistolerna ej hittills realiserat sig. Nu hör jag likväl att min vän börjar repa sig, och får jag därföre skyldigast andraga, att jag noga eftersett vapnen; men, ehuru jag icke kan annat än gilla din sårade heder, och som en rätttrogen medlem av svenska riddarhuset skall bistå dig i den blodiga affären, som jag hoppas skall bliva blott luftig, så förlåter du mig tillika, att jag uppriktigt tillstår det vara exsecrabelt, ja abominabelt dumt att engagera en sådan sak nu, då våra vänner i förnuftiga företag hunnit såvida, att X+X är utom all fråga, men eder batalj kan göra ett kråkstreck därpå, åtminstone för några dagar? Clas Hinrik, vad för tusan dj-r tänker du på? General P. förargades.
Dock får jag tillstå, att Ferdinand är ock en besynnerlig djävul. Jag tror han å sin sida har något i sinnet emot dig. Han tog mig i går afton avsides, och sedan vi en stund promenerat upp och ned i Humlegården utanför deras lilla bollhus och teater där, stannade han mitt emot mig och frågade mig med blickar, så lågande att, utom f-n själv, ingen annan än f-n själv kan hava dem mera dystert glimmande: »Säg mig Mauritz **, hurudan karl är Clas Hinrik?» - »Har du sovit i Blåkulla? » var mitt svar, »eller vem har blåst infamt grus i ögonen på de bästa, tappraste av våra kamrater ? » - Jag drog honom längre bort, emedan jag trodde att något politiskt blivit upptäckt, men det är allenast galenskaper.
Någon elektricitet har förefallit på Frösunda; gnistor sprakat, sinnena stormat: men jag kunde ej få rätt på sammanhanget. Friherrinnan M* är högst orolig för sin yngsta dotter; förtjuserskan Amanda går med blek hy. Överjägmästaren, morbrodern, allas vår onkel, är nu som alltid den beskedligaste herre; han torkar bort andras tårar under det han gråter själv, men det hjälper ända icke. Själva värdinnan, fru W*, delade sina hitresta vänners svårmod.
Genom fragmentariska uttryck, som jag av släkten uppsnappat, ser jag att ett möte, sakramenskat hett, skett mellan Ferdinand och fröken Amanda. Han, vars ständiga närvaro i staden för våra affärer annars nu var så nödig, hade likväl stulit sig ditut, trängd och kvald av nödvändigheten att få plåga den älskade. Där skall hava vankats förebråelser. Tvisten var om några lappris-ord, som emot löfte blivit yppade för - för f-n själv förmodligen, efter sådant spektakel därav kunnat uppväxa. Fröken skall endast hava gråtit, men F. liknat en morisk, en afrikansk riddare, och alltsammans slutat på ett sätt, som - är mig alldeles obekant.
Det vore väl underligt om häruti är något djupsinnigt. Förstår jag min Ferdinand rätt, så är det sårad stolthet, som livar honom; han lär väl sett folk förr, än Amanda; men han tör vara disperat över att hon vågat skåda på en annan persons mun och vackra tandrader. Ingen skall förebrå mig, att jag icke tror på den räitta kärlekens evighet, beständighet, odödlighet; när hjärtan träffas med sann sympati, så slocknar den icke; det är min trosbekännelse. Men här - ja, jag vet icke. Vore människorna i denna världen krystalliniska varelser, min vän; jag menar genomskinliga för varann, så att var och en kände andras och sin egen karaktärsgrund, så skulle man om varann upptäcka och veta, när verklig likhet och personlig sympati funnes. Jag säger detta till din egen eftertanke, major. I en bättre värld tror jag säkert de goda människorna få se sig och andra så rent, så klart, att de begripa varann. Då kan intet misstag ske, så att de, som äro lika, komma ifrån varann; eller de, sorn icke äro lika vilja vara tillsammans. Men här i världen uppkommer som oftast tragedier av det töcken, vari vi sväva okända för oss själva och obekanta för andra; och vilken för personer och samhälle så högst förstörande olycka ej avhjälpes förr, än man lär sig känna mänskliga karaktärerna bättre, och därigenom förstår varann djupare samt söker föreningar pa grund av sann likhet, i stället for sådana tillfälliga infall.
Såsom jag förnummit att ditt namn ofta varit inblandat i Ferdinands och Amandas förklaringar, så önskade jag av dig själv få veta, om du kan lämna mig så mycket ljus bakom min coulisse här, att jag kan medla gott emellan gamla goda vänner. Men fort, snart! Tiden lider och får ej slarvas bort. Fy sju tusan, att ni intet skäms, är det politik det här? Har du uppgjort med dem som skulle komma till stället bredvid Ulriksdal? Vad svarte de?
Mauritz.
Har någon varit på Huvusta nyligen? Det är högst nödigt att du talar vid honom på Huvusta.
