Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 676 —
— Det var striden mellan riddar Svante Holgerson och
slottsfolket, upplyste Karin.
Hon hade blifvit lugnare medan hon talat med jung-
fru Helena, hvilken tillika med Bolla intagits af den dju-
paste sorg vid de underrättelser, som nu meddelades dem
af Karin Månsdotter, hvilken dessutom sade dem, att hon
inte kunde göra något för junker Holger Svanteson.
Men snart bröto tårefloderna åter sina fördämningar.
Jungfru Helena förde då Karin till en högkarmad stol,
i hvilken hon bjöd henne taga plats, hvarjemte hon kastade
sig på knä framför henne.
— Gråt inte, jungfru Karin, sade jungfru Helena, o,
att jag kunde trösta er, hvilken är så god och hvilken gerna
tröstar andra och torkar deras tårar.
— Tack, stolts jungfru, tack, sade Karin Månsdotter.
Ingen kan trösta mig utom Gud. Men det gör mitt hjerta
godt att se edert deltagande, juugfru Helena och äfven ditt,
Bolla. Jag är mycket olycklig! Konungen vredgas på mig
och — snart skall fängelsets port slutas äfven efter mig.
— Store Gud, jungfru Karin! utropade jungfru Helena
och Bolla på samma gång.
— Fängelset?
— Ja! Konungen vredgas svårligen på mig, derför att
jag ville utdela hans befallning om, att tumultet skulle upp-
höra. Jag bad för riddar Svante Holgerson. Min bön tje-
nade riddaren till intet, men sänkte mig sjelf i onåd. Snart
kallas jag af vaktknektarne till fängelset, ty Göran Persson
hatar mig och länge dröjer det inte, förrän han får veta
af, att jag fallit i onåd. Han skall då inte försumma att
ytterligare uppreta konungens sinne mot mig och — mitt
öde blir besegladt.
— Nej, nej, det får ej ske! utropade jungfru Helena
utom sig och sträckte händerna mot Karin.
Bolla hade fallit på sina knän längre bort i rummet.
— Hvem kan hindra det, sade Karin temligen lugnt.
— Hela staden känner er godhet och mildhet, jungfru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
