Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209 —
Ödet är oberäkneligt, inföll riddar Eskil lugnande.
Bryt en lans på hertig Carls snart förestående tornering
vid Gripsholm och ödet ger med sig.
— Väl, om så vore, svarade junkern och såg bort till
jungfru Helena, hvilken satt sig i en af de djupa fönster-
nischerna och just i den mörkaste delen deraf. Junkern
kunde derför icke se hennes ansigtsuttryck, lika litet som
han kunde gifva akt på att blommorna flytt från hennes
kinder, hvilka nu i stället voro marmorhvita.
Jungfru Helena Eskilsdotter och junker Holger kände
hvarandra från barnaåren och de hade fattat ett djupt
tycke för hvarandra. Junkern var en kraftigt bygd gestalt
och jungfrun skön som en ros. De skulle bli ett vackert
par, om de finge ega hvarandra, hvilket de hoppades, men
hvarom de inte talat med jungfruns föräldrar, och utan deras
samtycke kunde de aldrig få ega hvarandra.
I denna tid befallde fadern helt och hållet öfver sin
dotters hand, hvilken han skänkte åt hvem, det honom lysste
utan att fråga om hennes tycke.
Derför hände det äfven ofta, att mången biud fördes
till altaret af tvång. Hjertat tillhörde en annan, men han-
den måste räckas till den man, som hennes fader utsett åt
henne.
Detta var i sanning i hög grad grymt och ett våld-
förande af kärleken. Men bruket var sådant och sällan
vågade den stackars bruden säga nej, då hennes far befallt
henne bli en viss mans hustru.
Jungfru Helena och junker Holger visste mer än väl,
att det var helt och hållet beroende pa jungfruns far, om
deras kärleksdrömmar skulle bli verklighet. Men riddar
Eskil Torstenson hade alltid varit en så god fader åt sin
dotter, att de hoppades det bästa.
Junkern hade hoppats att bli slagen till riddare vid
det tornerspel, som han nyligen bevistat. Det var inte blott
äran, som sporrade honom utan lika mycket kärleken, ty
ej gerna ville han gilja hos jungfru Helenas fader, förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
