Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 238 —
hon sig på en gång lättare till sinnes och smått förnärmad. Roy
hade högt och dyrt försäkrat henne, att hon var den enda flicka,
han någonsin älskat. Utan tvivel hade han själv tiott så. Men det
var dock en tröst att veta, att hon helt visst inte förstört hans
liv. Det fanns andra gudinnor att ägna sin dyrkan, och Roy var
ju, enligt vad systern påstod, sådan, att han ovillkoi ligen måste
ligga på knä inför någon helgedom. Men icke desto mindre kände
Anne, att livet blivit en hel del illusioner fattigare, och hon bör-
jade tycka, att det numera föreföll ganska ödsligt.
Samma kväll hon anlänt, kom hon ned ifian sitt gavehum på
vinden med ett högst bedrövligt ansikte.
_Vad har tagit åt den gamla Snödrottningen, Marilla?
— Ack ja, jag visste du skulle bli ledsen över det, sade Mar-
rilia. _ Jag grät en liten vers själv. Det trädet har stått där
ända sedan jag var ung flicka. Det blåste omkull under den hårda
nordanstormen vi hade i mars. Det var luttet inne i kärnan.
— O, vad jag saknar det, klagade Anne. — Mitt gamla flick-
rum har blivit så olikt sig. Aldrig kommer jag att kunna titta ut
genom fönstret utan att känna, att någonting är borta. Inte heller
har jag någonsin förut kommit hem till Grönkulla utan att Diana
varit mig till mötes för att önska mig välkommen.
— Diana har annat att tänka på just nu, sade tant Lynde
och såg menande ut.
— Nå, berätta mig nu allt som har tilldragit sig här i Avon-
lea, sade Anne och slog sig ned på förstugutrappan, där afton-
solen göt sitt gyllene skimmer över hennes hår.
— Det har just inte hänt mycket utöver det vi redan skrivit
till dig, sade tant Lynde. — Men du kanske inte har hört, att
Simon Fletcher bröt sitt ben i förra veckan. Det var en skön sak
för familjen. Nu få de hundratals saker uträttade, som de alltid
velat göra, men inte fått lov till, så länge gubbkräket stultade
omkring.
— Han har heller inget trevligt påbrå, återtog’ Marilla. — Hans
mor brukade resa sig upp på bönemötena och berätta, när hennes
ungar särskilt dummat sig, och be om församlingens förbön för
dem. Och voro ungarna förut skickliga i att ställa till lackartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
