Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 193 —
- Men Diana Wright ska, och det ganska snart ändå. Se
där — nu ropar mamma. Kom!
Anne vandrade utför trappan ned i förmaket stödd mot
Gilberts arm. De råkades i hallen i övre våningen för första
gången, sedan de lämnat Kingsport, ty Gilbert hade ej anlänt
förrän på morgonen själva bröllopsdagen. Han tog sin tärna
artigt i hand. Han såg utmärkt bra ut, men Anne lade genast
märke till, att han hade magrat. Blek var han ej, på hans kin-
der brann en rodnad, som flammat upp, när Anne kom emot
honom tvärs över den skumma hallen i vindsvåningen, sakta
frasande i sin mjuka vita klänning, med konvaljer i sina glän-
sande hårmassor. När de trädde in i det överfyllda förmaket,
flög ett sakta sorl av beundran genom rummet. — Vilket vackert
par! viskade den lätt hänförda fru Lynde till Marilla.
Brudgummen stövlade in ensam, mycket röd i sitt ansikte,
och så uppenbarade sig bruden, förd av sin far. Hon dånade ej,
och ingen förtretlighet störde ceremonien. Sedan intogs den
särdeles gedigna bröllopsmiddagen under skratt och glam och
uppläsandet av lyckade tillfällighetsverser. När aftonens skug-
gor började falla långa, åkte Fred och Diana bort i månskenet
till sitt nya hem, och Gilbert följde med Anne till Grönkulla.
Något av det gamla hjärtliga och kamratliga förhållandet
dem emellan hade återvänt under den otvungna feststämningen.
Ack, det var bra roligt att åter vandra med Gilbert längs den
vana vägen . . .
Natten var så stilla, att man borde ha kunnat höra nypon-
blommornas viskningar — blåklockornas ringning — syrsornas
irvigt gnidande stråkar — så många dämpade och melodiska
ljud, som smälte samman till ett sakta sus. Månen hade små-
ningom höjt sig, och hela rymden tycktes mättad med dess
strålglans.
— Kan vi inte ta av uppåt De älskandes stråt, innan du går
in? frågade Gilbert, då de gingo framåt spången över Mörka,
speglande vågen, vari månen låg likt en stor, simmande, gyllene
blomma.
Anne var gärna med om förslaget. De älskandes stråt var
Montgomery, Drömmens uppfyllelse. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
