Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 168 —
har tagit in gift, min bror har fått livstids straffarbete, och jag
känner, att jag får stelkramp om en kvart — så skulle fröken
Maria gapskratta. Hon kan inte rå för det hon är född
sådan, och det är mycket underligt och sorgligt.
Den femte gamla damen är fru Grant. Det är en rar gumma,
men hon säger aldrig ett ont ord om någon människa och vet
inga skandaler, så hennes konversation är fasligt intresselös.
Men nu kommer vi till Jonas, Anne.
Den första dagen jag kom, såg jag mitt emot mig vid bordet
en ung man, som betraktade mig så välvilligt, som om han känt
mig från det jag låg i vaggan. Jag visste, för det hade farbror
Mark talat om för mig på landsvägen, att han hette Jonas Blake,
att han var teologie studerande från S:t Columba och att han
skulle sköta om själavården i Sjöstugan med omnejd under
sommaren.
Han är en riktig fuling att se på — han är nättopp den fu-
laste unga man jag någonsin skadat. Han är stor och giov, men
ändå slankig, och han har otroligt långa ben. Håret är grågult
och stripigt, ögonen grå — en bra gra färg munnen är stor,
och öronen — nej, dem ska vi förbigå med tystnad.
Han har en behaglig röst — bara man blundar, blir karl’n
alldeles bedårande — och han har säkert en skön själ och ett
änglasnällt lynne.
Vi blevo goda vänner medsamma. Han har naturligtivs le-
gat vid Redmond, så det blev genast ett föreningsband. Vi fiska
och ro tillsamman, och vi ha härliga månskenspromenader nere
på havsstranden. Han är inte så ful i månsken — och Gud, så
hygglig han är! Det riktigt utstrålar snällhet och trevlighet från
honom. De halvgamla nuckorna — utom fru Grant — gilla inte
Jonas, därför att han kan skratta och skämta och därför att
han ögonskenligen föredrar att spatsera med min tanklösa och
flärdfulla lilla ringhet framför att sällskapa med dem.
Så konstigt det än låter, Anne, jag vill inte, att han ska anse
mig ytlig och lättsinnig. Det är ju egentligen löjligt. Vad ror
det mig, vad en lintott som Jonas, som jag aldrig förut sett i
mitt liv, tycker om mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
