Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Om Dödsstraffets nödvändighet för att stäfja grofva brott mot Staten. Om Dödsstraffets nödvändighet för att motverka föröfvandet af mord - Mord begångna af qvinnor; qvinnors afrättande icke nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Mord begångna af qvinnor.
for hvilka, under en följd af är, afrättningar egt rum. Men
hvem kan säga eller påstå, att dessa afrättningar, genom
den skräck, de injagat hos allmänheten, i verkligheten
förekommit så eller så många brott af dylik art eller ens ett
enda’.’ Icke någon menniska kan på en sådan fråga lemna
ett tillfredsställande svar, emedan erfarenhet derom aldrig kan
vinnas.
Dä man äfven hos oss fortfarande anser sig böra använda
dödsstraffet på brottslingar af qvinnokön1), för att genom
straffexekutionen afskräcka andra qvinnor från brottsliga
förehafvanden, så låtom oss se till om detta straff verkligen bör
uppfattas såsom nödvändigt för att särskildt af hålla qvinnor från
brott. Hvilka äro nämligen de gröfsta brott, som vanligen
for-öfvas af qvinnor? Jo, barnamord samt mord på egen make
eller på husbonde. 1 de begge senare fallen använder hon
vanligen gift for att utföra brottet. Det är alltså såsom moder,
maka eller tjenarinna som hon oftast framträder såsom
mör-derska. Det måste dock säkerligen vara de allra starkaste
motiv, hvilka kunna förmå qvinnan, den svaga qvinnan, att,
glömmande sitt eget barn och qväfvande den naturliga
kärleken, bära våldsam hand på fostret, eller att, förgätande sina
pligter såsom maka, vända kärleken till mannen i ett hat, som
söker sin tillfredsställelse genom hans undanrödjande, eller,
uppresande sig emot sin husbonde, uppgöra planer till hans
afdaga-tagande.
Såsom Justitie statsministern äfvensom Chefen för
Justitie-Departementet på flera ställen angifvit i sina embetsberättelser
äro tle alltjemnt återkom mande bevekelsegrunderna for
barnamorden: blygsel öfver iråkadt hafvandeskap samt bekymmer
öfver barnets framtida försörjande. I ganska många fall torde
en af ren förtviflan eller ock af kroppsligt lidande uppkommen
tillfällig sinnesförvirring vara den rätta orsaken. Efter det
lagstiftaren under århundraden, men utan att hafva lyckats
förminska antalet sådana brott, hos oss experimenterat med
döds-. straff för barnamord, gjorde sig efter 1779 den praxis småningom
1) Vid förhör inför the Capital Punvthment Coinmissum den 4 Mars
1865 yttrade Sergeant-at-Law J. H. Parky att i England vi9ade sig vid
lagtillämpningen stor ovilja emot användande af dödsstraff å qvinliga
brottslingar (Report of the Capital Punish. Commission p. 345).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
