Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 292
DJUR OCH MÄNNISKOR.
och tillbaka, vippade med stjärten och tittade upp
på den unga flickan, som satt i solskenet. Bradalba
tyckte inte om, att andra än han själv lyssnade till
prinsessans berättelse. Dessutom hacle han ett djupt
förakt för alla djur.
Bäst clet var tog han upp en sten och kastade
den efter fågeln, men den lyfte vingarna och flög
hastigt bort.
Prinsessan hade blivit kritvit i ansiktet.
— Vad ämnade du göra? sade hon och såg med
flammande ögon på Bradalba.
— A, bara slå ihjäl den, svarade ban och
log.
— Bara slå ihjäl dem, sade prinsessan och reste
sig. Är du ett sådant odjur, att du vill göra illa
små oskyldiga fåglar, så vill jag inte vara hos
clig längre. Nu går jag och kommer aldrig
tillbaka.
Därmed reste hon sig och gick skyndsamt ned
emot sjön.
Det hjälpte inte, att Bradalba bad och grät, ja,
gav sig till att skrika högt. Kort efter lade båten
ut från stranden, och han såg, hur det bildade sig
en lång skinande fåra i vattnet efter den, till dess
den försvann bakom en udde.
Ja, nu var Bradalba ensam, och clet var lagom
åt honom. Men han var ohyggligt ledsen. Varje
morgon väntade han, att prinsessan skulle komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
