Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 58
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Ären gingo. Människorna dogo och träden växte.
Somliga av träden dogo ju också, men de flesta
togo god fart, och efter ett hundra år hade den
skövlade ön åter skog och trädgårdar.
o o
Kungens ek hade blivit ett ståtligt träd. Dit
drog man upp i stora skaror på fest och
minnesdagar. Då talade man om den stora kungen, som
nu låg i sin grav, men som en gång planterat eken,
som nu utgjorde allas beundran, och som i all
framtid skulle stå som ett minne om honom, som satt
den i jorden.
Skaldens lincl hade blivit så som han sett det i
sina drömmar. Dess stam var så kraftig, dess
resning så hög, och kronan bredde sig åt alla sidor
som en skuggande lövsal. Tusenden av doftande
blomklasar hängde mellan kvistarna, och som en
ihållande orgelton hördes bisvärmens hänryckta
lovsång till dess ära.
Men på gräset under linden sutto unga och gamla,
män och kvinnor och sjöngo den döde skaldens
sköna sånger, medan de lyfte sina ögon mot
lövkronan, vari solstrålarna darrade.
Och när de slutat sången, sade de till varandra:
— Aldrig skola vi glömma vilken underbar skald
vår ö har haft. Aldrig skola vi glömma hans sånger.
Hans träd skola vi värna och sköta, att det
beständigt må växa och frodas och bära hans namn till
kommande släkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
