Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÄLLERKLANG.
139
Ännu sovo alla i huset, och det enda ljud som
hördes var knäppningen från den stora väggklockan,
som gick och gick sin avmätta gäng, till dess den
plötsligt arbetade upp sig och slog ett slag. Det
var halv — men vilket halvtimmesslag? — Alltid
när Carl låg och väntade på timslaget, slog den
tråkiga klockan halv. — Men det var något i luften
o ö
som sade Carl, att det led emot morgonen.
Plötsligt spetsade han öronen och drog sängtäcket
ned ifrån halsen för att kunna lyssna bättre.
Fjärran ljöd det bjällerklang. Den kom allt närmare,
och nu hördes den alldeles nära på vägen, som gick
fram nedanför backen, där skogvaktarbostället var
beläget.
— Dung, dung, dung. Det var inte så mänga
bjällror, och cle föllo tungt emot hästryggen.
— Å, jag vet vem det är! tänkte Carl. Det är
Nils Svensson och hans bror, som komma ända nere
från Klinten.
Alla kände till Nils Svensson och hans bror, men
inte alla visste ens att brodern hette Lars. — De
voro söner till en bonde, som nu var död, och de
bodde tillsammans i hans stuga uppe på Klinten,
varifrån man såg miltals ut över slätten, långt bort
till Vadstena. Nils var en vacker karl, stor och
välväxt, med ett klart, öppet ansikte. Lars var en
stackars krympling, som knappast kunde draga sig
fram pä sina smala, halvvissnade ben. — Fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
