Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Ni har väl hört, huru människorna alltid säga:
from som en duva? Det är verkligen
tillfredsställande att trippa omkring och tjäna till mönster för
mänskligheten.
Men i verkligheten voro de ganska argsinta och
snåla, och gamla fröken fick passa noga på, att de
av duvorna, som voro de minsta och svagaste, också
fingo sin del av ärterna, annars skuffades de undan
av andra, som ivrigt och hänsynslöst plockade dem
i sig.
— Jag kom först! sade envar av dem. Den, som
kommer först till kvarnen, får först mala. Rätt skall
vara rätt, och vi dela inte med oss.
När så alla ärter voro uppätna, trippade de
vidare, rullade med ögonen och kurrade:
— Vi äro så bildade, så fina och så fromma,
ack så fr-r-r-omma!
Ibland gick gamla fröken ut att promenera, och
efter hon bodde i Johannes församling, gick hon
ofta förbi kyrkan där. Då blev hon stående och
såg upp till kyrktornet, där kajorna bo, och kajorna
tittade tillbaka på henne.
— Kan det vara en gammal kaja? frågade de
varandra.
— Hon är för stor! Å, allt för stor, tillade de
betänksamt.
Men då hon blev stående, flögo ett par av dem
ned för att taga henne i närmare skärskådande. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
