Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Vi äro vackra! sade svanungarna till varandra.
Lat oss se förnäma ut och böja halsarna till hälsning,
iksom mor gör.
—■ Se nu på er far, sade svanmor, när han står
på huvudet för att fånga grodyngel. Och alla
svanungarna vände huvudena åt det håll, där svanfar
utförde sitt konststycke.
Han kastade sig framåt och försvann, så att man
endast såg hans bakdel sticka upp över vattnet som
en vit topp.
— Är det inte makalöst vackert? sade svanmor.
Kan man tänka sig något skönare och djärvare?
Men en av de små svanungarna tillät sig att
säga: Jag tycker det ser så löjligt ut!
— Vad var det du sade? utbrast svanmor och
höjde på halsen. Löjligt? Din far kan inte företa
sig något löjligt. Han är en kunglig fågel. Och
svanfar och svanmor summo omkring på dammen i
stolta vändningar och läto beundra sig av folk på
stranden. Ännu äro mina barn små och inte vidare
vackra att se på, tänkte svanmor. Ännu är jag
ung och vacker, och jag vill passa på att låta
beundra mig, så länge jag kan.
En dag kom parkmästaren i en båt ut till
svanpaviljongen. Han hade en annan karl med
sig, och de lågo stilla och sågo på svanorna.
I morgon ska vi stäcka dem, sade han till
kamraten. Det är inte värt att uppskjuta det längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
