Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ SMÅ RÅDJUR.
29
I ångest vände det sig för att fly, men nådde
blott ett par steg ut i den öppna dalgången. Där
föll det hårt ned på marken, medan blodet forsade
ut ur det öppna såret. Det svartnade för dess ögon,
och tungan hängde ut ur munnen.
— Skall jag dö? stönade clet. Vad har man
gjort mig? och vem? Dess matta ögon sökte
omkring sig för att finna upphovet till all denna smärta.
Då fick det se en svartmuskig man, som kom fram
mellan buskarna. Hans ögon blixtrade som på ett
elakt rovdjur. I högra handen höll han en lång,
blank kniv.
— Nu förstår jag, suckade rådjuret. Nu kommer
det sista. Så var det, min sköna syster dog, nu är
det min tur. Det såg på mannen med så sorgsna
och bedjande ögon, att han ett ögonblick slöt sina.
Mina berg! viskade det sakta och såg upp emot de
höga snötoppar, som glödde i solnedgången. Min
sköna dal! Mina små stackars barn! Vad skall det
— Men kniven sänkte sig just då i dess hals. Ännu
en gång öppnade det sina stora ögon, så föll
huvudet emot dess bröst, och det var dött.
Med stor iver band mannen ihop dess ben,
kastade det över axeln och sprang in i skogen med
det. Solen hade försvunnit bakom bergen, och det
blev natt.
De små råkalvarna väntade hela nästa dag på sin
mor, och då hon inte kom, började de pipa ömkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
