Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra barn i en befarad så grym ställning? — Men misströstom
ej mitt förkrossade hjerta! Gud är mägtig. Han skall
slute-ligen låta dygden segra.M
Ännu från Norrmark sänder Aminoff en hälsning till sin
hustru. Han berättar om en i närheten af Björneborg inträffad
skärmytsling och tillägger att han icke deltagit i den: hans
plats var icke i för- och eftertruppernas träffningar, utan endast
i en stor, värklig drabbning. — Härmed afbröts brefväxlingen
för några veckor. Fienden hade stängt vägen.
Öfveralt i Finland, på officerarnes boställen likasom i
soldaternas torp, sutto sörjande, af en pinsam ovisshets kval
plågade kvinnor och barn; en enda officersfamilj var i arméns
följe på väg till Österbotten. Klercker hade vid uppbrottet
kvar-lämnat sin hustru och dotter i Helsingfors, och det var då icke
ens fråga om att de i något fall skulle åtfölja armén.
Högeligen förvånade blefvo de därför, då de den 26 februari af
Klercker erhöllo ett bud att skyndsammast förfoga sig till
Ta-vastehus. Under återtåget därifrån färdades fruntimren, hvilka
dessutom hade i sin vård Klerckers åttaåriga sondotter och till
sitt beskydd en adjutant, alltid några mil framför armén. Den
gamla frun skildrar deras färd och hurusom de ännu hade med
sig en tjänarinna, tre drängar, sju egna hästar, en låda med
kläder, matpåsar och några stekpannor. Synbarligen gjorde
Klercker själf dem ofta sällskap. På detta sätt åkte man framåt
längs landsvägen, vecka efter vecka, och fruntimren, hvilka
tvekande hade anträdt den långa besvärliga färden, voro snart
helt belåtna med gubbens plötsliga beslut, hvilket befriade dem
från den dödande oro, som vistelsen långt borta i södra
Finland hade medfört. Nu kunde fru Klercker sköta om sin gamle,
sjuklige man, och gubben, som vid krigets början varit svag och
dålig, repade sig värkligen så småningom. „Vi ha här“, skrifver fru
Klercker till sin yngre i Sverge tjänande son, „stundom litet
roligt, ty då armén rastar, söka våra bekanta och vänner upp oss.w ’)
’) Louise af Klerckers bref till löjtnant Karl Ulrik af Klercker, dat.
Jakobstad den 29 mars 1808. Svenska krigsarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
