Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätta sig efter edra politiska omslag eller också umgälla
följderna af sin envishet." „Sverge“, hade Napoleon ofta
upprepat, „må gärna vara er frände och tillfälliga allierade, men
er geografiska fiende måste det alltid förbli. Petersburg ligger
för nära den finska gränsen. Nu är det icke mer på sin plats
att de vackra ryskorna höra de svenska kanonernas dån in i
sina palats i Petersburg." I det aflägsna Finland hade Napoleons
örnblick funnit ett af de lockbeten genom hvilka Rysslands
mäktige tsar skulle frästas att gå den franska politikens ärenden.
Finland var emellertid i Tilsit — alliansfördraget, hvari det ej
alls nämnes, bär tydligt vittne därom — fullkomligt skjutet åt
sidan. Alexanders håg stod till Donaus stränder, och knappast
lär väl hoppet om en eröfring af vårt land hafva invärkat på
hans beslut att ingå förbund med Frankrike.
Vid den tidpunkt, då de bägge kejsarne afslöto sitt
fördrag, stod konung Gustaf IV Adolf med sina trupper i
Pommern. Sedan år 1805 förde äfven han krig mot Frankrike,
och trots sitt rikes ringa krafter var han den envisaste af alla
Napoleons motståndare. I Gustaf IV Adolfs ögon var en strid,
hvilken hade till mål att förgöra revolutionens ohyggliga foster,
en såväl religiös som moralisk plikt. Men kriget hade han
knappast fört mer än till namnet och han hade dessutom såsom
fältherre ådagalagt en oförmåga, hvilken utomlands framkallade
hån och i hemlandet bitter förstämning. Och hans politiska
oduglighet var om möjligt ännu större än hans militäriska. Under
krigets gång hade konungen alt emellanåt för obetydliga orsakers
skull råkat i tvist med sina allierade, och då faran om
sommaren 1807 var som störst, trädde hans inskränkta
halsstarrig-het på ett mera skrämmande sätt än någonsin förut i dagen.
Oafsedt att Gustaf Adolf före slaget vid Friedland afböjt alla
Napoleons fredsanbud, bröt han, då han fick veta att de bägge
kejsarne jämte konungen af Preussen i Tilsit underhandlade
om en fred, hvilken troligen inom kort skulle göra alt motstånd
i Pommern omöjligt, i böljan af juni den med fransmännen
tidigare ingångna vapenhvilan. Och efter det freden i Tilsit
redan blifvit afslutad, skref han till en tysk furste: „Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
