Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur saga och häfd - Jungfrun. Ur diktcykeln Mogens bondeplågare. 1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och borgstugans hundkoppel skäller gladt.
Hans rusiga röst skär igenom: "I natt
på bolstrar och björnfäll skall bröllopet stånda.
I svenner, när mörkret fallit uppå,
till smyckade kammarn där ofvan I gången,
I tagen de ljusastakarne två;
dem sätten vid högbänk, där remmarne stå,
att lysa för hjärtelill, fagraste fången."
Och skymningen tjocknar allt mer och mer,
och mörka bli väggarnes harnesk alla;
hon faller på knä, hon till Jungfrun ber:
"Var nådig min själ, att du frälsning den ger,
att icke i ondskans dy jag må falla!"
Ur vindeltrappan strömmar ett sken
från svennernas fladdrande ljus, som nalkas.
Men hvad? Har madonnan hört henne re’n?
En löndörr hon skönjer i murens sten.
Hon hastar dit hän. — Kring pannan hon svalkas.
Till löftet hon hunnit, till borgens topp.
Hösthimmelens stjärnor i skottgluggar skina.
På vapenfylld kista hon svingar sig opp,
hon skådar ur gluggen: till marken ett hopp —
madonnan skall utsträcka armarna sina!
Från höjden störtar en ung gestalt,
och vällande linhår lyser i natten.
Vid Galgön den sista böljan försmalt.
Nu hvilar längs ödsliga stränder kallt
sjön Orkens stjärnetindrande vatten.
1893.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
