Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed avslöt hon samtalet, och så satt han där
med flera öde timmar framför sig att begrunda sitt
olyckliga öde.
Han kunde inte låta bli att le beskt för sig själv
när han kom ihåg de ordalag i vilka hon varnat
honom för att fästa sig vid henne.
Allra först hade hon bara varit road och glad åt
hans sällskap; hon hade sagt: ”jag är lika förvånad
över dig som om du hade kommit från månen. Du
är lika ovanlig.” Men snart kom den punkt då han
stötte på motstånd hos henne och det var inte
koketteri, åtminstone inte vanligt koketteri och inte heller
prydhet utan en underlig och dåraktig, i hans tycke
dåraktig rädsla. Mest gäckades hon själv med den,
men det kunde också hända att hon blev bitter och
vred och hotade honom med alla slags olyckor. ”Ve dig
om du river mig ur min resignation av en nyck. Att
du bara vågar, som inte vet ett dugg vem jag är.”
— Jo, det vet jag, för att vi är så lika. Vi har
samma inställning till livet, och vi tycker båda två
att alla andra människor är tokiga utom vi.
— Det förstås, men det hjälper inte. Jag är ett
förfärligt fruntimmer, Johan. Har du inte hört det?
— Jo, av alla människor, med undantag för Stina.
Men vad hjälper det, då jag är kär i dig.
— Men jag har en egenskap som moderna män
tål minst av alla. Nej, det är inte att jag är ful, fast
jag ser på din min att du tror jag menar det, utan
något mycket värre.
— Intelligent?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
