835 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y - YG ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Alex.; fn. yfrit, adv. öfvermåttan, särdeles; fd.
yfræt, øfræth, id. (Harpestr.; Bib. Ov.); fn. yfrinn
el. öfrinn, adj. tillräcklig, öfverflödig, (af yfir,
öfver).

YG, s. ugg.

YGEL el. ögel, f. ett af en sjelhud tillskuret
stycke, som användes såsom öfverläder till
så kallade sjal-skor. Sulan heter drag. Vb.

YGJA, ygjen, s. öga.

YGLAS, s. uggla 1.

YKJE, n. nöt, ök; vrak. Lång-ykje, n. id.
Hs. (Db.).

YKKER, adj. liflig, kry. Karlskoga bergsl.
Ykkrig, yrvaken, som blifvit väckt i otid. Bl.
(Listerby).

Ykkra sik, v. r. 1 kry opp sig, bli raskare,
hurtigare. Hl. (Fjärås). Ökkra sig, id.
Hl. (Skällinge), vg. D. d. øgres, id.

YKSE, f. yx, yxa. Götal. Yks, öks el. ykse
(pl. yksar), Sveal.: ysse, yse, Sk.; yse, Bl.; öks,
Vg., dl.; uks, Fl. (Öb.): iks, f. Nb. (Ö. Kal.). Fsv.
öx, yxe, yxi, öxe; VGL. UL. SML. GL.; fn.
öx, ex, öxi, exi; d. öxe, fht. akus; nht. axt;
fe. æx, eax; moes. aquizi; lt. ascia; gr. αξινη.

Bind-ysse, f. yxa med litet handtag till att
hugga grenar med. Sk. Bind-yks, f. bila.
G. D. d. bindøkse; nht. bindaxt.

Bråt-yks, s. briota.

Gröp-yksa, s. sid. 220.

Hågg-iks, f. huggyxa. Nb. (Kal.).

Hånn-ysse el. hån-ysse f. handyxa. Sk.

Jätta-yksa, f. stor gråstenshäll i skogen,
med hål uti. Sm. (Värend).

Yks-hänge, n. ställning för yxors
upphängning. Sm. Yks-stall, m. Vl. (Elfd.);
yks-häkk, m. id. Vg.

Yks-val, m. verktyg, hvarmed hålet till ett
skaft på en yxa göres. Sm.

Yksa till, v. a. 1 1) laga till något med
yxan; forma, gifva något sin form. Nästan
allm.; 2) fig. försöka; ämna. Svea-, Göta-l.

Ysse-vänne, n. gräns för den skogstrakt,
som någon har rättighet att afverka. Sk.
(Bjäre h.).

YKSNER, öksner, f. pl. oxöron: Pulsatilla.
Vg. Jfr uksä. \

YL, s. ulva 1.

YLA, s. ulv, ila 1.

YLEN, b. ul 1.

YLJ el. ölj, f. sidostycke el. sidoboge i en
hö- eller färdskrinda; 2) botten i en sjelsko.
Vb. Ölj, f. Åm.

YLL el. ylle, m. lake (Gadus Lota). G.

YLLEN, s. ull.

YLLÄ,? finbladig hafstång: Conferva littoralis,
L.; nu Echocarpa. G.

YMLA, v. n. 1 se ond som en tjur. ”Han
ymlar värre än skam”. Sm. Jfr fn. umla,
mumla; s. olma.

YMLIN, adj. beklagansvärd, ömklig, jämmerlig.
V. Dl. Ymliger, jämmerligt liten. Vg.
(Fröskinds h.).

YMMENE, i ymmene, adv. riktigt, väl. ”Dä
går i ymmene.” Sdm. Jfr fsv. ympnin, adj.
tillräcklig. Birg. Upp. 1,87, 98.

YMPÄ (ipf. troligen ymptä), v. a. kupa, samla
jord omkring plantors rötter. G.

YMST, m. spaning. ”Fa ymst óm.” Fl. (Öb.).
Fn. ymptr eller ymtr, m. löst rykte; d. ymten.

YMSÄ, adj. plur. begge. ”Ymsä dajrä”, endera
af begge. G. Ymst, vexelvis. Ul.; ömst, id.
Fl. (Öb.). Ymse, ymsum, adv. ömsom, olika.
Nk. Fsv. ymsir, adj. pl. ömse. GL.; ymst, adv.
emellanåt. Gl. Ordspr. 556. Med. Bib. 1, 40, 42;
fn. ýmiss (f. ýmis, ýmist), adj. olika; ýmist, adv.
vexelvis.

Ömse-leds, adv. ömsevis, på olika sätt, än
så, än så. Jtl. Öms-läis, öms-läss, Vb.;
yms-lunda, id. Dl. (Våmh.).

YMTA, v. n. 1 idissla. Nk. (Kihls s:n).

YNDIG, adj. ymnig, gynnande. ”Grödan ser
yndig ut”. Sm. Jfr fn. yndiligr, behaglig; d.
yndelig, id.

YNDJI, præp. under. Fl. (Öb.).

YNGJA, yngling, yngsl, yngsle, s. ung.

YNGLÄ, s. ungel.

YNG-NÖT, s. niota.

YNKA, v. a. 1 ömka, beklaga. Allm. Önka,
inka, id. Hl. Fsv. ynka, ömka, ömka. S. S. 1,
122; d. ynke; fn. aumka; n. ynkast.

Med-ynksam, med-ynksamhet, s. sid. 436.

Ynk, n. klagan, jämmer, ömkan. Götal.
Ynkan, f. medömkan. Fl. (Nl.) Önk, f. uselhet,
dålighet, ömtålighet. Vb. Fsv. ynkan, f.
ömkan; ömka, f.; d. ynk, id.

Ynkedom, m. ömkligt, beklagansvärdt
tillstånd. Ög.

Ynke-rygg, m. eländig stackare. Ynk-rygg,
ynkel-rygg, id. Svea-, Götal.

Ynkhet (önkhet, önkheit), f. ömklighet,
elände. Norrl. ”Hä var ynkhet (el. önkhet)
dill kar, häst.” Vb. "Ynk(h)ete tä före”, ett
ömkligt före. ”Ynk(n)eta te rea”, en usel
ordning. Hs. (Tuna). Ynka, f. id. ”Dä ä e
ynka te si’n.” Nk.

Ynklia, adv. ömkligt. Sm. Fsv. ömkeliker,
önkeliker, adj. ömklig.

Ynksam, adj. eländig, ömklig. Sk. N. ynksam.

YPENN (ypi, ypä), adj. öppen. S. G. Ypin,
id. Fl. (Nl.).

YPI, adv. upp. ”Lägg döre ypi.” Fl. (GK., K., P.,
NK.). I NK. äfven ipi.

YPPA, v. a. dikta; om visor. Fl. (Mörskom).
Fn. yppa, a) eg. lyfta i vädret; b) upphöja,
berömma; af upp, adv. upp.

YPPER el. ipper, adj. ypperlig, förträfflig.
Sk. Ipper, id.; eppare, eppast, ypperligare,
ypperligast. Vg. Gl. sv. ypper, yppare, yppast.
Stjernhjelms Herkules 68, 144 Sv. Folkv. 3,
149. Jfr Rqt 2,468.

YR 1, (ipf. ul, sup. ult), v. n. 1) yra (venti
turbine jactari). ”Hä ul snjön”, snön yrade; 2)
falla hastigt. ”Han ul ómkull”; 3) springa fort.
”Han ul nolät vajom. Han ul sóm’n pil utätter
bakkin”. Vb. I Svea-munarter böjes yra, v. n.
vara yr, efter 1:a konjug.; yra, v. imp. af
blåsten häftigt drifvas fram genom luften; om snö,
sand, stoft, damm. Det förra kan måhända,
såsom Rydqvist (1,294) anmärkt, motsvara fn.
æra, v. a. göra galen, rasande (jfr sv. dial. ör,
adj. yr); det senare fn. ýra, v. n. o. a. a) väta,
befukta; b) småregna: c) glänsa.

Yr-base, m. yster, oeftertänksam yngling.
Sm. I andra munarter yrbasare. Yr-hätting,
m. id. Bhl.; yr-kópp, m. id. Gstr., sdm.

Yr-brunn, m. springkälla; källa uti en mad
eller mosse, som aldrig tillfryser. Sm.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0865.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 835 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|