- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
779

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - U - UL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


UL

U-LAMPELIN, adj. olämplig; obillig. "Du är
allte sà gvann å ulàmpelin i tàle, sà he är iggt
å kumma te hera pådde". Hs. (Db.).

ULA-RÖNN, s. ulv.

U-LEVNAD (el. u-levned), m. oväsen, gräl.
S. Sk. Jfr liv.

U-LIGA, u-lika, s. o-lük, sid. 404.

ULK (pl. -ar) m. 1) en fisk af Cottus-slägtet:
Cottus quadricornus. Sk. hl., bl. Olk, m. Runö.
Sjö-djävel, m. id. Sk. (Kiviks fiskläge); 2)slyn-
gel. "Dä ä en liden ulk, den pågen"; deraf
pågaulk, m. Sk. (Färs m. fl. härad); blär-ulk, s.
blädra 1. N. ulk.

Dverg-ulk, m. dvergsimpa: Cottus
Bubalus, Euphras. Nilssons fauna 4, 73.

Merulk, m. Lophius piscatorius, L. Bhl.

Pinn-ulk, m. gers: Acerina cernua.
Göteborg. Jfr pinn-hórk.

ULKA, v. n. 1 1) försöka att kräka, qväljas
utan att gifva öfver. Vg., sm., sk., hl., bl. Olka,
Sk.; ylka, v, n. ylkas, v. d. 1, id. Sm. "Olke
åv se", kräka. "Olke i sej", dricka häftigt; 2)
rapa; 3) kuttra; om dufvor; 4) börja knarra,
smågräla; deraf ulke-posse, m. en knarr; 5) tala
för mycket. Sk.; 6) småningom berätta något
obehagligt. Ög. Fn. olga eller elgja halsin, försöka
att kräka.

ULL, f. (såsom i rikspr.) lanal Fsv. ul, f. S. S.
1, 13. Alex. 7356; ull, f. S. F. S. 7, 334; fn.
ull; d. uld; fat. wolla; mht., nht. wolle; fe. vull;
e. wool; ffris. wolle, ulle; nfris. oll; ns. wulle;
holl. wol; lit. wilna; lett. willa, f. id.; ryss.
vólna, f. afklippt ull; böhm. wlna; ill. vuna, f.;
pol. welna, f.; moes. vulla (i st. f. vulna), f. ull;
gael. olann; esthn. wil; fin. willa; lapp. ullo;
bask. ula, ilea; skr. ûrnâ, ull; urana, m. vädur,
får. Jfr gr. ουλος (eg. Fουλος), ullig, &c.
Roten är skr. vri (i st. f. hvri), a) eg. omringa;
b) inhölja, betäcka o. s. v.

Har-ull, s. svart-hövda.

Lång-ull, f. (ej m.), s. lang.

Mask-ull, f. ett slags slemsvamp (Arcynia).
Fries, bot. utfl. 3, 352.

Skinnare-ull, s. skinn 1.

Stack-ulled, s. stakkoter.

Sur-ull, f. Islandsull. Vg. (skarab.).

Tämbel-ull, s. tämbel.

Ulla-drum (pl. -ar), m. stor ullsäck. Nk.
Ulla-drómm, id. Götal. S. drumm 1.

Ulla-vask, m, liten del af ull. Sm. S. vask.

Ull-dótt, m. ulltapp. Vg. (Flundre h.).

Ulle-fätte, ull-fät s. fätte.

Ullen, adj. 1) yllen. Allm.; 2) grof,
oborstad; 3) fattig som icke eger någon skjorta,
utan endast har några yllne trasor på sig.
Yllen, id. Sm., vg. Fsv. ullin, yllen. Birg.
Upp. 3, 280, 281. S. S. 2, 124, 142. Vadst.
Kloster R., s. 43; d. ulden; fe. vyllen (vullen).

Ulle-skjorta, f. yllen undertröja,
ylleskjorta. Vg., hl. Ylle-skjorta, f. undervest. Vg.

Ull-tova, s. tov.

Valls-ull, f. ull, som afskäres vadmal vid
öfverskärning. Sm.

Yllmer-dyna, f. dyna af halfylle. Sk. (N.
Åsbo).

ULL-BÄR, s. ulv.

ULLDR UM DUMBL, adv. huller om buller. Dl.

ULLERÅKER, ett ortnamn i Uppland nära
Uppsala. Fsv. Ullarakir. Registr. Upsal. 143: 1;
af fn. Ullr (gen. Ullar), m. en af de nordiska
gudarne. Ordet förekommer äfven i andra
svenska ortnamn, t. ex. Ullared, Ullerud, Ullasjö,
Ullene, Ullstorp, Ullerva, Ullånger, Ulltuna
(fsv.
Ullatuna).</i> Jfr Ullevi (vi 1).

ULLMA el. ulma, v. n. 1 1) sakta brinna,
oförmärkt brinna, glöda under askan. Götal.
Äfven ulma, öllma, ålma. "Ellen ålmar än". Sm.
"Ellen öllmar". Sk. (N. Åsbo). 2) pyra, brinna
med tjock rök. Vg. 3) smått värka: a) i tänderna.
"Dä ullmer (el. ulmer) i tänren". Sm., sk., hl., bl.;
b) i hufvudet. "Dä ölmar (el. öllmar) i huvut".
Sm.; c) bulna, inflammeras. "Dä ulmar (el.
ollmar) i såret". Sk. (Ox., Harj.). Troligen samma
ord som olma 2. Fn. ulli, m. eld; ylja, att vär-
ma; d. d. ulme, v. n. vara mycket varmt; om
luften; skr. ul, att brinna. Jfr ulma.

ULLRA (rätteligen uldra), f. Alnus glutinosa.
Vb. Jfr aldr.

ULLTING, m. årsgammal galt. Ög. (Ydre).

ULL-VÄKKIN, adj. helt flitig. Nora bergsl.
(enl. Ihre). Härledningen till ordet, som efter
uppgift från orten ännu der är brukligt, är oviss.

ULMA, s. olma 2.

ULMA SE TE, v. imp. "Dä ulmar se te";
luften mörknar, himlen mulnar. Vg. (Kåkinds h).
I andra vestgöta-munarter säges: "dä grömmer
se te", id. (af sv. grym, adj.). Deraf ulmeter
(n. ulmigt), adj. 1) surmulen ; 2) mulen, ruskig;
om vädret. "Ulmigt vär". Ulmier, ulmen, id.
Vg. Jfr olmer, olma 2.

ULME-GRÄS, s. olma 2.

ULMET, ulmier, s. olmer.

U-LÓSSLIN, adj. osygg, smutsig. Hs. (Db.).

ULRIK, n. propr. Riksspr. "Ropa Ulrik", spy.
Allm. Swz. Uelic rueffa, id.; Osnabr. den Olrich
änbeen
(ɔ: anbeten), id.

ULUK el. ulug, n. vildhjerna, ostyring,
klippare. Hl.

ULV (pl. -ar), m. 1) (såsom i riksspr.) varg.
Ordet brukas sällan 1 folkspråket. Ul, m. S. Sk.;
2) grym, elak menniska. Sm. m. fl. Fsv. ulver,
m. ulf. Gl. Ordspr. 391; fn. úlfr; fsax., ns. wulf;
fht., nht., ffris., holl., e. wolf; nfris. wolve; fe. vulf;
d. ulv; moes. vulfs; lit. wilkas; lett. wilks; fslav.
wülūkü, vlüki; böhm. wlk; ryss. volk; pol. wilk;
ill. vuk; alban. ulk; gr. λυχος (i st. f. Fλυχος);
lt. lupus; skr. vrka, m. id. (af roten vracc, att
sönderbryta). Jfr varg,, som i grunden är
samma ord. Grimm, gesch. d. d. spr. 332.

ULA-RÖNN. f. Viburnum opulus. Hl.
Ularönne, n. Sk.; ugle-rönn, f. Bl.; illena-trä
(onda trädet), n. Sk.; ylna-trä, n. (eg.
elfträdet), Hl.; elna-trä, Sm,; illne, illnebärs-trä,
fårabärs-trä;
Bl.; ólvón-buske, m. id, Sveal.;
olgon~trä, n. Sm.; ulv-try el. try, n? Nk.
(Kumla s;n); kålkon,? G. (F.). Frukten kallas
oftast olvon, n.; äfven ulv-bär, n. Sdm.;
lsbär, n. Vg., ög., kvalkä-bär, n. (eg. qväljande
bär, emedan de förorsaka qval, qväljning), G.;
uggle-bär, n. Kl. m. fl.; fógel-bär, n. Sk., hl.,
vl. Med gallblommor kallas busken
snöbollsträet, n. def. Kransarne af de stora
gallblommorna hafva gifvit anledning till namnet
elnaträ, (elfträd). Gl. sv. (Bromel) olgonträ,
hollbärsträ;
(Tillandz) hålsbärsträ, olgenträ; n.
ulvaraun, Viburnum opulus; fsv. ylva, f.
varginna (Valentin, s. 6); fn. ylfva, f. id.; ulfvidr,
m. Viburnum opulus Nuckö olwa, id.; Rogö






<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0809.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free