Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- T
- TÄNN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tanas (sup. tanast), v. d. sträcka sig efter
någonting med händerna. Fl. (Öb.).
Tanig, adj. 1) mycket mager, utmerglad.
Sveal. Tanugr, Nk,; tànug, Hs. (Db.); 2) lång
och smal; om fruntimmer. Ög.
Tanä, f. rep, mellan hvilka strömmingsnätet
är fästadt. G.
Tänsel, f. utsträckning. G.
TÄNN, tännare, tänne, tändt, s. tinda.
TÄNNAS, v. d. nännas; kunna och vilja
undvara någonting. Dl. (Elfd.)
TÄP, s. täppe.
TÄPA, s. tepa.
TÄPP, täppa, täppe, s. tapp 1.
TÄPPE, n. täcke, väft eller virkadt kläde till
att breda ut öfver något. Sk. Täppede, täcke,
matta. Hl. Täppen, n. Öfverdrag å fällar; åkläde.
Jtl. Täp (def. -a), f. ett långkläde, som qvinnor
hänga öfver hufvud och axlar. Ö1. Fsv. tæped
(Namnlös o. Val., 14), täcke, matta; d. tæppe;
fht. tepi, tepih, tepid, m. (& n. ?); nht. teppich,
täcke. Jfr täppa.
Gólv-täppede, n. golfmatta. Hl.
Säng-täppede, n. sängtäcke. Hl.
TÄPPE-RÅKKER, f. pl. hästrumpa: Equisetum
sylvaticum. Sk. Häst-gröning, m. Jtl.;
gran-gräs, n. Mp.: knä-gräs, n. Vg.; led-gräs, n. Vl.
TÄPPE-RÖV, täppel s. tapp 1.
TÄR 1, adv. der. Tär-vider, adv. dervid. Fl.
(Nl.). Tär-ett, derefter. Fl. (GK., K., P., NK.).
Fsv. þær, thær; fn,, fsax., moes. þar; fe. þær.
TÄR 2, s. tå 2.
TÄRA v. a. o. n. 2 genomtränga droppvis. "Sån
börjar på te å tära. Sån tär lite, ja har
tärt länge". Sdm. I riksspr. säges: "tära sig
igenom, in, ut". Jfr tira 3; eg. förtära; fräta;
deraf full-tärenes, q. v. 2) föda sig, förtära. "Kära,
ätann å tärann"! kära, äten och föden eder! Hs.
(Bj.); 3) fördraga, uthärda. "Dä kan ja allri
tära. Allt dä ovetet fekk han tära". Sm., ög. Fsv.
tæra, tära; täras. Legend, s. 415; fn. tæra, a)
utgifva, låta förbrukas, förtära; b) föda, bespisa;
fht. zeran, förstöra; terjan, skada; fe. teran, slita
itu, förstöra; e. tear, id.; ns., holl. teren, tära,
förtära; moes. gatairan (tar, terun, taurans),
upplösa, förstöra; lt. terere; gr. τεϱέο, borrar,
genomborrar (jfr lt. terebro): skr. tri, genomborra.
Benfey 2, 256. Jfr Dief. 2, 655.
Targa, v. a. 1 småningom afbita eller
afskära; sönderrifva med tänderna; sönderhugga
det som är segt; gnaga. Ul., hs. Targ (ipf,
o. sup. -ä), 1) id. Vb., nb. Tärja, id. Åm.: 2)
tälja på något med en slö knif eller yxa. Vb.
Targla e. targla, v. a. 1 1) bita sönder,
sarga, oredigt skära. "Varga ha targlä sönder
skinne på koa, så’n kan inte få så stor bit sóm
te en mulhandske". Sdm. Tjärga, tjärgla, id.
Hs. Tarla, v. a. skära eller klippa något ojämnt
eller vårdslöst. Fl. (Nl.); 2) omsäga ett och
detsamma. Taggla, id. Sm.
Tarlor, f. pl. vårdslöst skurna eller
klippta stycken; flikar och slarfvor som uppkomma
af något illa tillskuret tyg, kött. Äro de större
heta de slamsor, f. pl,, slamsingar, m. pl. Fl.(Nl.).
TÄR-ETT, s. tär 1.
TÄRJA, s. tära.
TÄRLING, m. tärning. Sm. Fsv. tærning, f.
tärning. Birg. Upp. 3, 26; fn. teningr, tenningr;
ns. tarling, tærling; holl. teerling; nht. derling;
d. tærning, id.
TÄRN, s. tjärn, täle.
TÄRNA 1, f. 1) ljus; eld; deraf land-tärna, f.
fyrbåk. Hs. (enl. Ihre; föråldr.); 2) en
träställning i taket att sätta ljuset eller lampan på. En
sådan tärna består af en liten stång, lodrätt
fastspikad vid en bjelke i taket; vid stångens nedra
ända är en liten rund träskifva, på hvilken ljuset
eller lampan står. Sk. (Ox., Frosta). Jfr tärra,
tira 1.
TÄRNA 2, f. 1) (såsom i riksspr.) ung flicka,
jungfru, mö; 2) piga, tjenstepiga; 3) fästmö.
Tarna, f. id. Sm. Fsv. thærna, f. tärna,
tjensteflicka. Gl. Ordspr. 332. S.S. 2, 71. S.F.S. 1,
167. Spec. Virg. s. 81; fn. þerna, tjensteflicka;
d. tærne, terne; n. terna, tjensteflicka; fht.
thiorna, diorna, dierna, mö; mht. dierne, dirne,
diern, dern, flicka; tjenstepiga; fsax. thiorna,
thierne, therna, flicka; nht. dirne, a) flicka; b)
tjenstepiga; c) glädjeflicka; holl. deerne, flicka; e.
dial. tarne, id.; lit. tarnas, m. tjenare, betjent;
tarnaite, f. tjenste-piga; tarnáuti, betjena, passa upp.
TÄRNA 3, v. a. 1, 1) med messing belägga
ett hål i en järnskifva, hvaruti en axel (t. ex.
till ett väggur) skall gå. Sm.; 2) tärna sönder,
skära sönder i tärningar, små bitar. Sm. Af sv.
tärning, m.
TÄRNE (pl. -n), n.? Equisetum limosum et
fluviatile. Mp. Månne efter växtstället af tärn el.
tjärn, f. liten insjö, träsk?
TÄRNED, adj. rutig, "Tärned töj", rutigt tyg.
S. Sk. D. tærnet.
TÄRPA, s. tarpa.
* TÄRRA el. terra (ipf. tarr, pl. turrum, sup.
torrit), v. n. att torka. Detta starka verb har
fordom utan tvifvel funnits i vårt äldsta språk. I
fornnordiskan ha vi þerra (þerđa, þerrat), v. a.
torka; þurr, adj. torr; þurka, v. a. torka. Jfr
Grimm, gr. 2, 39.
Tarre, m. 1) ursprungliga betydelsen
mähända egentligen: torrt, varmt ställe; 2)
platsen ofvanpå bakugnsmuren i ryggåsstugor,
understundom afskild med bräder och hvartill
man uppgår på en liten stentrappa inmurad vid
ugnen eller genom en framtill anbragt lucka.
Tarren brukas stundom till sofställe för
tjenstehjonen. Hl. I Vestergötland var tärren
fordom en nedsänkning af trossbottnen nära
eldstaden, hvarest man låg varmt; 3) ställningen
i badstuga eller brytstuga, hvarpå linet torkas.
Hl., sk. (Lugg., N. Åsbo, Frosta, Ing.); 4) säng
upp under taket i bondstugor. Säng-tarre el.
säng-tärre. Vg., dls. (föråldr.). Tarra, f.
öfversäng, sängens öfre afdelning. Sängen består
af två våningar: undersänga och tarra. Vl.;
5) bred hylla under taket i stugan. Ög., dls.;
6) ofvanrum. Vg. (Vadsbo); 7) vind öfver ett
hus; öfverförstuga, öppen, utan loft. "Bo på
tarren. Kasta ópp något på tarren". Sm.; 8)
vindsrummet ofvan hanbalkarne. Bl.; skulie.
Ög. (Vik.), vg. Terre, m. vind. "ópp på
terren i stugan", på loftet. "På torren av stugan".
på takåsen. Kl. Nht. darre, derre, f.
tork-inrättning för malt, säd o. d.; fht. darra; mht.
darre, f.; bay. därr, id.; fin. terhen, varmt
ställe; gr. ταῤῥὸϛ, ταϱσόϛ, m. torklafve,
torkställning.
Tórr, adj. 1) (såsom i riksspr.). Twórr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0804.html
