- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
584

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKIF ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skid·stavs-kringla, f. Dl. (Ohre); ski-klingla, (stji-klingla),
f. id. Dl. (Lima). S. kringla.

Skajзstor, m. staf eller käpp, hvarmed
man stödjer sig under skidlöpning. Dl. (Mora,
Elfd.). Skid-stav, m. Hs., dl. (Ohre); ski-stav
(stji stav), m. id. Dl. (Malung). N. skistav;
fn. skidageisli.

Ski·bain, m. snöskid (skid och ander) jemte
tillbehör. Vb.

Ski-äkkja (ski·ättja), f. spår efter
skidlöpande. Hs. (Ljusdal), mp. Skajđ-spor, n. id.
Dl. (Mora). N. ekkje.

Skeid-täun, m. gärdesgard (af sönderklufna
smala trän). N. G. Gär(d)sgår(d)s-tun.
m. id. M. G. (Atlingbo). Jfr tun.

Ski(d)-bor(d), n. de bräder, som sättas på
en båt rundtomkring relingen, då man vill lasta
honom mera än vanligt eller då man vill värna
sig mot sjögång. Sdm. (Landsort, Dalarö).
Ski-bol, n. 1) id. Skwätt·bol, n. id.;
2) begagnas äfven på slädar. Vb. Fn. borđ, bräde,
sida i en båt.

Skide, n. triangelformig träställning, som
sättes om halsen på svin, hvilka flöja eller
tränga sig igenom gärdesgårdar. Fl. (Nl.).

Skid gård (pl. -ar), m. 1) gärdesgård (af
unga klufna trän). Svea-, Götal. Ski-gål,
Dls.,nk,; sky-gâl. Ög.: skig-gal, m. id. Vb.;
2) spetsgård; den lefvande stängsel af karlar,
hvilka i två eller tre tätt slutna rader och
hållande gärdsle-stänger (skid) eller grofva
käppar omgifva afrättsplatsen, när någon skall
halshuggas, för att dymedelst hindra den
skådelystna folkhopen att framtränga alltför nära.
Bl. Fn. skidgarđr, m. gärdesgård af stafrar;
n. skigård; d. ske-gjerde.

Ski-före, n. före, som är beqvämt för
skidlöpare. Vb. Fn. skidfæri.

Ski-gårds staver, m. gärdesgårdsstör. Kl.
(Stranda). Ski-gårds·stör, m. id. Vb.

Ski-haga, m. gärdesgård. Vb.

Ski-hals, m. den främsta uppåtböjda delen
på skidet. Vb. N. ski-hals.

Ski-kubbar el. skie-kubbar, m. pl.
gärdsleved, träd som äro fälda till gärdsle. Vg.

Tro·ski, s. trođ.

Vatt-ski, f. droppbräde, vattenbräde, hvaremot
takveden stödes. Hs. (Db.).

Vin(d)-skid, f. bräde vid sidan af en
takgafvel för att hindra vindens verkan. Vg.
Vind-ske (ving-ske), f. Sk.; vin(d)ske, vinnski,
f. N. Hl. (Värö,Frillesås); vinn-ski, f. Hs.
(Db., Ljusdal); vinn·skede, n. S. Hl.;
vindskajd, f. G.; vind-skida, f. Ul.; vind·skiva, f.
Vb.; vind-skeds bräde, n. Vg.; vingskö·bräe,
n. id. Vm. (Fellingsbro). Fsv. vin-sked, f.
VML.; fn. vind·skeid; n. vind-skjeid,
vind-skjia, f.; d. d. vindskee, id. Jfr vär-bräe.

Vind-ske·dókka, f. kroppåsprydnad på tak,
der vindskedarne gå tillsamman. Vg. Gövvelspira
(hårdt g), f. id. S. Sk.

SKIFTA, v. a. 1 1) eg. (såsom i riksspr.) dela;
ombyta. ”Skifta letter”, förändra ansigtsfärg,
blekna eller rodna af sinnesrörelse. Nk.,vl.; s.
lit 3. Skjipta, Dl.; skjutta (ipf. skjutte, sup.
skjutt), skifta. S. Sk.; 2) timra. ”Skifta ópp en
lada”. Bl. (Östra b.). Fsv. skipta, skifta, skifta,
dela, byta m. m. (af skipa); fn. skipta; d. skifte;
fe. scyftan.

För-skifta, mella-skifta, ser·skifta s. sid.
436 b.

Skefte, n. coll. brädstumpar, som, lagda
på hvarandra mellan uppstående stolpar, bilda
en vägg: och hvilka vid behof (vid inkörning
af säd) ”skeftas ner”, så att säden obehindradt
kan inkastas. Skefta ner, v. a. taga ner
”skeftet” )( skefta ópp; deraf skefte-laa, f. lada,
hvars väggar; ej äro timrade, utan bestå af
skeften (resvirke). Vg. (Skarab.).

Skifte, n. 1) eg. (såsom i riksspr.) delning
Skyfte, n. arfsskifte. S. Sk.; 2) indelning
inom en socken för läsförhor, folklekar m. m.
såsom Austur- och Vestar Gutar (i Heide s:n)
Körk- och Nórd·byngar (i Öja s;n), o. s. v. G.
Fn. skipti, n. delning, omskifte. Jfr sir-skifta.

Skifting (pl. -ar), m. byting; skällsord på
den som gör förtret. G.,sk. Fsv. skiptinger,
skifftinqer, m. a) byting, bortbyting, barn, som
blifvit förbytt (af troll). S.F.S. 5, 88;
b) dåre. S.S. 1, 28. S.F.S. 5, 87, 88; fn.
skiptingr, m. id.; d. skifting, byting.
</poem>
SKIKKA, v. a. o. n. 1 1) ursprnugl. (i fornspr.)
ordna, anordna. S.S. 2, 123: ”om morgonen
tha kom fadhren oc tha han skikkat haffde hwat
aff the dödha kroppana vardha skulle”;
2) förordna någon till något. S.F.S. 7, 229;
3) ordna, uppställa (en krigshär). Didr. af B. 247:1;
4) förskaffa. S.F.S. 8, 230; 5) sända.
S.F.S. 8, 230; fn. skikka, sätta, uppställa, ordna;
insätta (någon i en ställning el. embete). Skiikk
(ipf. ) v. a. o. n. 1) skicka; 2) hända, tilldraga
sig. ”Hä skikkä säg sä, att’n braut å bäinä",
det gick så till att han bröt af benet. Vb.
Verbet skikka är troligen befryndadt med fsv.
skipa, ordna, förordna, inrätta, tilldela, fördela,
förskaffa, anvisa (plats), skipa (lag), utarrendera
(jord), sända, hvaraf skipta, skifta är
freqventativum och har härvid p utbytts med k. Deraf
i munarterna:

Skikkelse, f. sändning, sändebodskap. S.Sk.

Skikklig, adj. skälig, försvarlig. Ul.

Skikkligt el. skikkligen, adv. tämligen,
någorlunda. ”Dä ä skikkligt tungleljust i kväll.
Dä ä skikkligen bra vägalag”. Nk.

Skikkning, s. sönning.

Skikkninga-bó(d), n. sändebudskap. Bl.
Skikke·bó(d). n. Nk.

Te-skikkelse, f. händelse, lyckträff. Sk.(0x.).


* SKILA (ipf. skal, sup. skalit), v. a. skilja,
frånskilja, taga skalen af? Detta starka verb
har i uräldsta tider utan tvifvel funnits i vår
tunga, hvilket bestyrkes af här nedan upptagna
rotskott. Skilja (ipf. skilde), v. a. 1 eg.
afsöndra; 2) skilja sänder, urskilja, känna
särskilt igen. Hs (Alfta). Skela, 1) åtskilja,
söndra at, bena. Vg., 2) skilja trådarne från
hvarandra i en väf, att spolen kan löpa igenom. Hs.
Skäla óm, v. a. fördela trådarna i en väf till
öfre och undre. Ög.; 3) rensa bort vippor och
halmstumpar ur den kastade säden. Hs.(Db.).
Skili el. skeli (ipf. skilä el. skelt), v. a. o. n.
1) skilja, åtskilja, afsöndra; 2) vara skiljaktig, olik.
”Hä skil å” det kommer derpå an (hvilketdera
som kan vara bättre). ”Hä skel å, om ä jär

móra ell’ kväll”. ”Hä skel hästom a (eller å)”, det
är åtskilnad mellan hästar. Skeljäs (ipf. ), v.
dep. 1) skiljas; 2) komma öfverens. ”No skeljäs
vä óm hä”, nog komma vi öfverens om den
saken. Vb. Fsv. skilia, skilja; stadga, förordna;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free