Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKAV ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moes. skaban; lt. scabere, id.; ryss. skoblity,
skafva; böhm., slav. skobliti; lapp. skuopet. id.
Skav n. 1) n. (såsom i riksspr.) skafning;
2) afskalad bark (af tall) till foder åt kreatur.
Af gran heter sådan bark grå lop. Dl. (Mora).
Asp-skav, n. aspbark. Vb.,åm.,hs.; 3) klen
inkomst, vinst. ”Dä ä ändå ett lite skav”.
Götal. Fsv. skaf, n. bark af asp och vissa
andra trädslag, hvilken afdrages och nyttjas
till föda åt smärre boskap. VML.; fn. skaf;
n. skav.
Skava 2, f. skafjärn. Hs. Fn. skafa.
Ska-vank, m. skafsår, mindre sår. Vb. m. fl.
Skav-bark, m. den finare barken uppåt
tallträd. Dl. (Mora,Våmh.).
Skav-bulle (pl. -lar), m. den siste bullen,
som bakas af det, som skafves från kanterna
af baktråg. Ul.
Skave, f. ett hvasst redskap för urhålkning
af skoflar m. m. Gstr. Fn. skafa. f.
skafjärn; fht. scaba; nht. schabe; fe. scafa.
Skavel, n. 1) urval, sådant som är ratadt.
förkastadt (af mat): skräp; 2) bark, som
drages af träd och lägges i små rullar; brukas i
synnerhet åt småboskap; deraf asp-, rönn-, sälje
skavel. Åm.,vb.,nb.
Skaver, m. gnidare, snåling. Sm.
Skaveri, n. gnideri. Sm.
Skav-galt (pl. -ar). n. timmerman;
spefullt. G. (F.).
Skav-låg, s. låga 1.
Skav-löpe, n. bark af träd, som afbarkats
för barkens användande till mjöl. Sådan bark,
som tages af unga växande träd under den
tid safven löper, användes äfven till foder åt
nötkreatur. Dl. (Särna).
Skav-rör, n. en art fräken: Equisetum
hyemale. Dl. E. dial. skave-gras, id. Jfr
skur-gräs.
Skav·skog, m. skog (asp-skog), hvaraf
tages skav (afskafvad bark) till foder åt kreatur.
Sveal., Norrl. Fsv. skaf·skogher, id. VML.
Skavår, tant. pl. skofvor ur en gryta.
Grötskavår. G. Skov, -a, f. skofvor; Vb.; skova,
f. Vg.; sköva, f. id. (N. Åsbo); skaver, f. pl.
id. Ul. Isl. skóf, f. mest i plur. skofvor (ur
en gryta); n. skova, f.; d. skove; fe. scôf.
Skaväl (ipf. skavlä). v. a. o. n. skräda,
rata, vara laggrann, kassera, frånskilja det
sämre eller odugliga. ”Han skavlä mat’n”,
ratade maten. ”Han skavlä hahdta ti bjälkom”,
han kasserade hälften af bjelkarne. ”Skaväl
int nevrä, no dåg ä”, kassera inte näfvern, den
duger nog. Vb. Skavlä, v. a. 1 rata. Åm.
(Arnäs).
Skåva, f. afskuren bit. Fläsk·skåva, f. Kl.
Skäv 1, 1) n. affall vid linberedning och
brädsågning; deraf lin-skäv, såg-skäv,</i> n. Vb.
Skev, n. id. Ul.; 2) f. korn-skäv, borst på
korn. Vm.
Skäva el. sköva (pl -ver), f. 1) skäfva (på
lin). Sk. Skåva, f. id. Vg.; 2) pl. skäver,
sådor (i bröd). ”Der ä så möet skäver i
bröet”. Sk.(Ing.,Onsjö). Fsv. skæf, f.
a) skäfva (på lin). Alex. M. 3235. S.S. 3, 165;
b) grand. S.S. 3, 83. Sv. Pr. K. f. 67 v.; ”hwi
seer thu litzla skæf i thins iæmeristins ögha”.
Horol. f. 114 v.; ”minzsta skæf ællir læt.
tasta dwn”. S. Bern. f. 53 v.: ”huru mykit
som askil skæfwina och stokkin, swa mykit
skil mællan wredhe och hat”. Cod. A. 27 f.
210: ”ena lilla skæf”; fn. skæf, f. skäfva; d.
skjæve, skjeve: e. shewer; ns. schere.
Skäved, adj. sådig. ”Bröet ä så skäved”. Sk
(Ing.).
Skäve-lappar, m. pl. fröfjun af ängdun
(Eriophorum). Vm. Jfr Fries, bot. utfl. 2, 119.
Skavel·gard, m. fruktträdgård. G.
För·skede, n. försprång, försteg. Ul.
Förskee, n. id. Sm.
Hvil-skee, n. mellantid till hvila. Sm.
Skajd, f. sked, matsked. G. Ski, f.
Hs.(Db.),sdm. Fsv. skedh, f. S.S. 3, 113.
Läkeb. 46: 2; 57: 2; fn. skeid; n. skjed, id.
Ursprungligen betyder ordet troligen: spån.
På samma sätt e. spoon, sked; holl. spaan, id.
Skajd-hulä, n. def. eg. skedhålet;
munnen, föraktligt. G. Skea-hål, n. id. ”Vara
stor i skeahålet”, starkt skräfla. Sk. (Lugg.).
Skea-häkk, m. liten skoformig på väggen
hängande häck, hvars framsida utgöres af
spjelar, i hvilka skedarne ligga. Skea-kórg, f.
korg till nämnda ändamål. Vg. (Kåkinds h.).
Skea·kroka, f. en krok af horn, ben eller
trä, hvarmed trådarna föras genom skeden, då
väfven skedas. Vg.
Skea mat, m. mat som ätes med sked: soppa,
välling, gröt. Ög. Ske-mat, m. Vb. D. skeemad.
Ske-bänk, m. hylla med utskärningar för
att uppsätta matskedar. Ul.
Ske(d)as, v. d. 1 köra eller rida i kapp.
Hl. Isl. skeida, trafva, gå i passgång.
Sked-kluvi (uttal, stjed-kluvi), m.
skedklofve. Dl. Ske-klove, m. Vm.; ske-lag, n.
Dls. Jfr la 2.
Skejdä, n. vägstycke, rymd, som på en gång
tillryggalägges i skede. ”Han åkt mä sama
häst 6 mil i ejt skejdä”, d. ä. utan att stanna
eller göra uppehåll. Fl. (Ingo). Skede el.
skee, afdelning i rum och tid: 1) skede,
vägstycke, som på en gång tillryggalägges. Allm.;
2) kappridning. ”Ria skee, ria i skee, ria te
skees”, rida i kapp; ”springa te skees”,
springa i kapp; deraf Staffans-skee, n. kappridning
från kyrkan Staffansdagen eller annandag jul,
hvarvid man i några landskaper anser att den,
som vid denna kappridning vinner, skall få
den kommande grödan först inbergad. Götal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
