- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
578

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKAL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skalla, v. a. 1 aftaga håret. Skallas, v.
d. 1 mista hårett. Vg. Isl. skáldask, v. pass.
mista håret eller ullen; om kreatur.

Skall-böl, adj. tredsk, trög, hårdagad,
tjurskallig. Ög. (Gullbergs h.). Jfr böl.

Skalle-bakke (pl. -kar), m. högländ, torr,
ofruktbar backe i en åker. Hl. (Skummeslöf,
Hasslöf). N. skalle; d. d. skalle.

Skalle panna, f. skallig menniska. Sk. D.
skaldepande.

Skall-hoed, adj. skallig. S. Sk.

Skall-nakke, m. smörblomster: Taraxacum
officinale. Ög. Ko-piss, m. Vg.; munk-huvud,
n. Dls.; ägg-blomster, n. Kl.; haj tand, m.
Bhl.; maskrosor, f. pl. id. Ög.

Skalloter, adj. 1) eg. skallig, som har
hårlös hufvudskål: 2) naken, kal; om berg, träd m.
m. Fl. (Nl.). Skallug, id. Sdm.; skelinn, skallig.
Dl. Fsv. skallutter S. F. S. 4, 250. Cod.
A. 27, f. 178: d. skaldet; fn. sköllóttr.

Skall-pels (pl. -ar), m. fårskinspels med
ullen inåt. Ul.

Vis-skvallter, s. vita 1.


SKALLER, skaller-före, -händt, -tyg, -löge, skallra,
s. skälla.

SKALLER·KÓRV el. skalle-kórv (pl. ar), m.
skrynklig korf, ett sämre slags köttkorf af
smalaste tarmar. Sm.,ög.

SKALL-FARTA, s. skala.

SKALL·ID, skallje, s. stam.

SKALM, f. 1) (såsom i riksspr.) hvarje af de
tvenne stängerna på en kärra; 2) öfverkant på
kärra eller vagnskorg. Ög.

SKALMA, v. n. 1 streta med benen. Hs.
(Bj.). Skaalm, v. n. ligga blottad med utsträckta
ben. sparka af sig lakan och täcke. Skjälmäs,
v. d. Jtl.: skjälma, v. n. id. Mp. Fn.
skálma, gå med stora, långa steg: skálm, f. den
nedersta delen af en menniskas kropp, låren
och benen.

SKAMALLARE, m. en slå, som ruskar säden
ur qvarnskrufven (kvàr-tuten). Hs. (Db.). Jfr
skammel.

SKAMM 1, m. sing. 1) (såsom i riksspr.) skamlig
handling. Skamma, f. def. skam. ”Gå å mä
skamma”, blygas, skämmas. Sm.; 2) skada.
”Ögjen fekk skamm på denne rejsen”. Sk.,hl.;
3) hin onde. ”Skamm ta dej! Skamin har många
kónster för sej. Skara få bytingen! Fy för
skammen”! ”Han ä óppe innan skamm får skorna
på sej om mórnarna”, säges om den som stiger
mycket tidigt upp. Allm. Skammfingen, m.
def. id. ”Skammtingen god”! Sm.; 4) talesätt:
skamm te säja, a) säges när man vill ursäkta
sig derföre att man berömmer sig sjelf. ”Gua
lóv! ärli kär (hårdt k) ä ja fälle, skamm te säja
(el. skamm te säjanes), fast ja ä fatti”; b)
brukas äfven när man talar något plumpt, dock
tillägger man gärna: ”ja sulle inte så säja (el. säa)”.
T. ex. ”Dä va fan te kóna, skamm te säja”
(eller ”skamm te säjanes” eller ock: ”ja sulle
inte så säja”). Man säger ock: ”dä va faen te
kóna, Gu välsinna mek ja schvor”. Sm. Fsv.
skam, f. a) skam, blygsel. VGL. GL. S.S. 1,
183; b) skada. VGL.: fn. skömm (gen. skammar),
f. skam; fht. scama; nht. scham; e. shame;
ffris. skome, id.; d. d. skam, hin onde.

O·skammanes, o·skämmanes, adv. utan att
behöfva skämmas; skamfritt, utan blygd, skam.
Sm.,kl.

Skamma(d), adj. 1) blyg, flat; 2) sjuk. ”I
förkvällse ble ja så skamma att ja trodde ja
skulle gå åt”. Ög.,sm.

Skamma sej, v. r. 1 skammas, v. d. 1 skämmas,
blygas. Sk.,hl.,bl.,g. Fsv. skamma sik,
blygas. Alex. 1626: skamas. L. c. 625, S.
S. 2, 161, 176; fn. skammask; d. skamme sig;
fht. (sik) scamên, scamôn, mht. schamen; nht.
schämen; fe. scamjan, sceamjan; moes. sik
skaman
.

Skamma-bå(d), skammena bud, n. ett alltför
lågt anbud vid handel. Ög. (Ydre).

Skammannes, skammane, adj. skamflat, förlägen.
Svea-, Götal. Skammänes, id. G.

Skamm-dyr, adj. mycket dyr, skamligt dyr.
Dl. (Elfd.). N. skamdyr.

Skamm-fara, (ipf. -for), v. a. o. n. skymfa,
banna, vara ovettig. Sm.

Skamm-faren, adj. oförskämd. Sm.

Skamm fera (ipf. -for, sup. -fari), v. a. gå
illa åt, förolämpa, förderfva; skamfila. Allm.
Skamm-fära (ipf. -for, sup. -fari el. -förä), id.
”Han ha skammförä häst’n män, sä ä jär int
nalikt”, han har så illa medfarit min häst, att
man knappt sett något dylikt. Vb. Skammföra,
Kl.; skammfula, id. Bhl. Fsv. skammfara,
illa behandla, ödelägga. J. M. Yrtag.,
s. 155, 176; fn. skammfæra; n. skamfara,
skamføre, skamfere; d. skamfærde; ns. schamferen.

Skamm-grann, adj. förlägen, blyg. S. Hl.

Skamm gästning, f. oförskyld plägning. Hs.

Skamm-hynda, f. skamlig, föraktlig qvinna;
skällsord. Fl.(Nl.).

Skamm-lesa, f. skamlöshet. Hs. (Bj.). N.
skamløysa; fe. sceamleásness; fht. scamalosi,
f. id.

Skamm pelle, m. oförskämd menniska; 2)
ett slags kortspel. Sm.

Skamms-hand, f. den mörka (fjorgamla)
roten på nyckelblomster (Orchis bifolia och
maculata), i motsats till den ljusa roten, som
kallas Guds hand. Götal.

Skammsen, adj. skamflat, blygselfull, som
skäms. Vg.,hl.,sm. Skämmsen. Vg.; skamlig,
Ul., fl. (GK., K.); skammande, id. Ul.

Skamm·skyla, skammskjule, förkläde. Öl.
Skämm-sköjlä, f. G.

Skamm-stulen, adj. skamligt bestulen,
bestulen till stor skada. Ög. N. skamstolen.

Skamm·takka, f. skamlig, föraktlig qvinna;
skällsord. Ög., fl. (Nl.).

Skamm-täppa, f. ett ställe der barn sättas i
arrest eller att skämmas. Sm.

Skämm, adj. slö, icke hvass; om eggjärn.
Hs. (Tuna). Jfr skämmd.

Skämma 1, v. a. 2 1) eg. (i fornspr.)
förkorta; 2) smäda. Dl.; 3) vanhedra, lägra (en
mö). ”Han har skämmt’na; hon har en pajke
på bakken”. Sm.,hl., m. fl. Skäämm (ipf. ),
a) skämma bort; b) förtala, illa berykta. Vb.
Skämma in, v. a. 2 förhjelpa (en flicka) till
heder igen. ”Har du skämmt ut’a, så får du
fälla skämma in’a mä”, har du förnedrat henne,
så får du väl återställa hennes heder och taga
henne till din hustru. Sm.; 3) förhexa. ”Skämma
en bössa. Han har blitt skämmder av
skogsnyvan. Bössan har blett skämmd. Fan-ty
har skämmt min häst”. Kl. Deraf skämmd,
adj. 1) illa beryktad; förderfvad. Hs. (Bj.);

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free