Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- P
- PYR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v. a. sätta i ordning, smycka, pryda; nfris,
püntjen, smycka, pryda (Outz. 259); ns. pünten, id.
(Schütze, holst, id.).
Pynt, m. prydnad, smycke. Götal. Gl. sv.
pynt, ordning. Laur. Petri post.; d. pynt,
prydnad.
Pynteliga, adv. prydligen. Sk. (Vemm.).
Fsv. pyntelika, adv. id. Spec. Virg., s. 276.
PYR 1, n. 1) tråkigt småarbetc; göromål, som
går sakta och fordrar mycken tid; 2) besvär.
”Hä jär ä haskli pyr vä häddäna”. Vb. Jfr fin.
pyrin, v. n. bemöda sig om, ifrigt eftersträfva.
S. pora.
PYR 2, pyra, pyre, pyrig, s fyr 1.
PYRA, v. n. 2 sippra ut. Sk. D. d.
(Bornholm) pyra.
PYRKA, f. fruntimmerströja. Sk. (Källstorp
i Vemmenh.).
PYS, pysill, pysing, pysk, pyske, s. pus 1.
PYSA (ipf. pös, sup. pöst), v. n, 1) svälla,
höja sig, pösa, jäsa; om dricka, deg. Bl.,sm.
Pjösa, id. ”Drikkat pjöser i karet”. Sk. Bóssa,
v. n, 1 koka öfver; om vätskor. ”Pannan
bóssar”. Gstr.; 2) vara sticken eller högfärdig.
”Hon pyser över dä att hon ä gåra-dótter”,
hon högmodas deröfver att hon är dotter af en
hemmansegare. Sk. (Vemm.). Pjösa, id. Sk.
(Skytts., Ox.); pösa, id. Sm.; 3.) blåsa med
ansträngning. ”Pysa på elden”. Ul. Pisa, id.
Hs. (Db.); 4) utblåsa långa andedrag i följe af
ansträngning, hårdt flåsa. Ög. Päsa, v. n. hårdt
flåsa, pusta, vara andtruten; egentl, af fetma.
Ög.,sm.,kl. Pöös (ipf. pöst), a) koka öfver; b)
yfva sig; c) brinna dåligt, utan låge; om sur
ved. Vb. Jfr bay. pausen, v. n. svälla, höja
sig. Sehmeller 1, 297); fin. paisun, svälla, höja
sig. S. pusa.
Pjasmed, adj. som ej är väl jäst. ”Bröet ä
så pjasmed”. Pjälted, id.Sk. (Ox.).
Pjöse-kar, n. sticken menniska. S. Sk.
Pys, väder-pys, m. väderpust. Hs. Pös, m.
id. Vb.; deraf korn-pys, m. torkväder för
korn. Hs.
Pös, -en, m. pung: scrotum. ”Ta pös å
nan”, göra kål på någon. Vb.
Pöse, n. öfverdrag af tyg till en sängdyna.
Sk. (Frosta). Dyne-pjös, n. id. Sk. (Ox.).
Pöse-kólv, m. en menniska som förhäfver
sig. Sm.
Pöse-munk, m. 1) eg. (såsom i riksspr.)
jäsmunk. Päsemunk, m. id. Sm.; 2)
högfärdig menniska. Vg. Päsemunk, m. Sm.;
pysemunk, m. id. Sk. (Frosta h.).
Pösig, adj. högfärdig. Vm.
Pös-pinne, m. högmodig menniska. Ög.
(Ydre).
PYSK, pyske, pyssling, s. pus 3.
PYSS, m. puss. Vann-pyss. Sk. Fn. pyttr.
PYS6EL, s. pusla. 9
PYSSJA, s. pusu.
PYSTA, v. a. 1 kasta bort något. Sm. (Vedbo
h.). Vanligen säges hysta.
PYT (lpf, o. sup. pyta), v. a. söka att få.
”Pyt fyska”, fiska. ”Pyt fula”, a) eg. fånga
fogel i fällor; b) jaga, idka skytte. Fl. (Öb.).
Pytan-pels, -in, m. hvit kalfskinnspels
med hårsidan utåt att begagnas i skyttet på
isen. Iklädd en sådan pels och med hvit
mössa på hufvudet varsnas jägaren icke så lätt
af sitt rof på den snöbetäckta isen. Fl. (Qv.).
Pytå, f. redskap till fiske eller fogelfångst
Fisk-pytona, f. pl. def. fiskbragderna.
Ful-pytona, f. pl. def. fogclgillern. Fl. (Öb.).
PYTJA, pyttja, f. hynda. Vm.,ög. S. bykka.
PYTTA 1, f. höna. Götal. Putta, f. id. Sk.
Ns. puut, höna; lockelseord (B. W. B. 3, 383);
lit. put! put! lockelseord på höns.
Bakka-pytta, f. ett troll i hönas hamn
eller skepnad. Sm. (Värend). Hyltén-Cavallius,
Värend 1, s. 113.
PYTTA 2, v. n. 1 1) smalna åt; 2) säges ock
om det, som flyter och ena ändan står upp. Bhl
PYTTA 3, s. puta 3.
PYTTES, pyttsan, s. putt.
PYTTOR 1, f. pl. tusenskönor: Bellis
perennis. Röd-pyttor, id. Sm.,bl. Gula pyttor, f.
pl. Ranunculus repens, odlad med fyllda
blommor. Sm. Hvita pyttor, f. pl. Achillæa
ptarmica, flore pleno. Sm. (Vestbo). Jfr pottelys.
PYTTER 2, f. pl. Förekommer i sammans.
al-pytter, f. pl. kakor, bakta på glöder. Sm.
(Vestbo). Jfr ala 2, hvarest ordet genom
tryckfel uppgifves heta al-pylter.
PÅARE, m. öfra stenen på ett råmärke eller
i en qvarn. Sm.
PÅ-BREDSEL el. på-bressel, m. täcke,
sängtäcke, fäll. Vg.,ög.,sm. Påbree, n. Sm.,ög.;
påbrea, f. id. Vg. Fn. ábreida, f. sängtäcke.
PÅ-BRÅ, n. slägttycke, ärfd likhet, egenhet för
slägten. Vb.—ul. S. brå 3.
PÅ-BRÖD, n. bröd, som gifves på köpet, då
man köper bröd. Sm.
PÅ-BÄRARE-KAR, på-bärs-kar, n. kar, i
hvilket mäskningen vid bryggning slås. Sm.
PÅ-BÄRG, n. tunnt skifvigt berg, som ligger
på ett annat. Ög. (Ydre).
PÅ-BÄRLI(G), adj. framfus, tilltagsen,
påflugen. Ög.,sm.
PÅDDAM, på dem. Hs. (Db.).
PÅDDE, på dig. Hs. (Db.).
PÅ-DIVÄL (ipf.-vlä), v. a. hårdt anklaga,
beskylla, pådyfla. Vb.
PÅDRA, s. puttra.
PÅ-DRYKLIG, adj. klandrande, missnöjd,
knarrig. Ög.
PÅ-FALLEN, adj. (om bröd) som ej jäst, utan
vid bakning blifvit degigt. Ög,,sm. Af falla på,
v. n. blifva degigt. Ög.
PÅ FLÄKKEN, adv. genast. Götal.
PÅ-FÄLLA, f. honingsdagg. Hl. Påfallna
kallas sädesstrån, då de äro angripna af en
svampväxt Puccinia graminis, hvadau namnet på-fälle.
Sm, (Vestbo). Jfr Liljeblad, sv. fl., 3:e uppl.
s. 682.
PÅG, påga-peling, påga-slöring, påga-ulk,</i> s.
påk 1.
PÅ-GÅARE, m. tilltagsen, oförskämd menniska.
Götaland.
PÅ-GÅEN, adj. besvärlig, mycket enträgen,
framfusig. Vb.
PÅ-GÄNGELSE, f. besökt af många främmande
menniskor. ”Här ha vaed meen pågängelse i da”.
Sk. (Ing.). I .
PÅ-HITTEN, adj. som lätt hittar på medel,
utvägar; påhittig. Sm.
PÅ-HÅLL (ipf. på-höll), v. a. behöfva vara i
behof af. Nk.,sm. På-håll (ipf. på-höll, sup.
på-hulli), v. n. hafva hvad som fordras, hafva
tillgångar för tillfället: hafva något att lita på
”Hä var grannars far’n dill å håll prästa i år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0546.html
