Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - ORA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orans-ört, f. 1) eg. skogsört; 2) Gentiana
carmpetris, L. Sk.
Or-hake, m. or-höna, f. or-höns, n. 1) eg.
skogstupp, skogshöna, skogshöns; 2) orre,
orrtupp, orrhöns: Tetrao Tetrix. S. Sverige;
órr, m. orre; örr, f. orrhöna. Vb. Orr-ven,
Nb. Urr hynns, n. coll. orrfogel, orrhöns. S. G.
Ork, m. skog. Hl. (Harplinge).
Kragereds-örk, namn på en skog. Hl. (Enslöf).
Flängg-or(d), n. stickord. Sm. Fn. orđ
flæng, n.
OL-grann, adj. grannlaga vid samtal. Hs.
OL hittug, adj. som snart finner sig att med
tjenliga ord säga hvad han menar. Hs.,vm.
Fn. orđ-hittin; n. orhitten.
OL-huggas (ipf. ol-höggs), v. d. träta. Vm.
OL-kast, n. ordvexling. Hs. N. orkast.
OL-kastas, v. d. 1 ordvexla, munhuggas.
Hs. N. orkastast.
OL les, adj. löftesbrytande (eg. ordlös, som
ej håller sitt gifna ord). Hs.
OL-slög, adj. i. q. olhittug. Vm.
Ol-slagjin, adj. id. Hs. (Bj.); ol-vig, adj. id. Hs.
Fn. ordslægr, id.
OL-stäv, n. ordstäfve. Hl.,nk.
OL-öpen, adj. storpratig, skrytaktig. Hj.
Ora, v. a. 1 orda. omtala. ”Ja ska orat ät
’an”. Sm. Ol (ipf.-ä), id. ”Han olä int óm
na”. Vb. Olla (âulla), v. n. 1 tala,
merendels högt, utan fruktan för andra. Hs. (Bj.).
Orga, v. n. tala högt till hvarandra; om två
eller flera. Gstr.
Ora-fal(l), n. ordspråk. Hl. (Breared).
Ora-för-stånn, m ordmening. Sm.
Ora-gyden, adj. talande som en ordlekare.
”Vara oragyden el. ora-klog”, hafva mycket
tokroligt att säga. Sk. (Lugg.). D.
ordgydende. Jfr orgydare.
Ora-klok, adj. som talar klokt eller
förståndigt; om små barn. Sm.
Ora-sätt el. or-sätt, n. ordsätt, talesätt. Sm.
Ord·ted, m. ordspråk. Vm. (Norbergs s:n).
Or-gydare, ora-gydere, el. ora-gydare, m.
ordlekare, ordryttare. Sk. (Lugg., Ox., Ing.).
Gl. av. ord-giutare, m. blatero, garrulus
(Spegels gloss.); d. ordgyder, m. den som pratar
mera än klokt och billigt är.
Or-töj, n. eg. ordtyg, ordspråk, ordstäf.
”Gammalt or-töj”. Sk. (Ox., N. Åsbo, Lugg.).
N. ortøkje.
Ut-ordad, adj. omtalad. Sk.
Över-ord, n. öfvermodigt tal, förmätet
uttryck. Kl. Över-ol, n. id. Ög. Jfr iv-ord.
óRKA, v. n. 1 hafva styrka, kraft; förmå.
Riksspr. Vórk (ipf.-ä), id. Nb. (Lule, Ö. Cal),
vb.; gvórk (ipf.-ä), Vb.; vórrska, id. Hs.(Db.).
”Ji vórk int äta”, jag orkar ej äta. ”Ji vórk int
höir geudpratä dätt”, jag gitter ej att höra på
ditt galna prat. Vb. Beslägtade härmed äro:
örka, v. a. 1 bruka, bearbeta (jorden). Kl.,hl.;
yrka, v. a. 1 id. ”Yrka joren, yrka ner”. Sk,
(Onsjö). Erskja, v. a. o. n. arbeta, äflas. Hs.
(Db.). Fsv., fn., n. orka, v. n. orka; fsv. yrkja,
örka, v. a. 1) arbeta. VGL. UL.; b) odla, plöja.
Sv. Pr. K. f. 31, v. 63. S. Bern. f. 129 v.;
fn. yrkja, odla; fd. yrke; d. d. ørke. Jfr virka.
Dag·orka, f. visst föresatt arbete, som en
duglig arbetare kan göra på en dag;
dagsarbete. Vm.,nk., vl. Lag·órka, f. id. Vm.
Erse, adv. hvardags; i talesätten 1) erse
eller kerse, hvardags eller helgedags. ”Han
ä ej hemma hvórsne erse eller kerse: 2) te
erse å kerse, hvardags och helgedags. "Han
har detsamma te erse å kerse", han är en
trashank, som ej har kläder att ombyta, utan
är lika klädd om hvardagar och helgedagar.
Hs. (Db.).
Erskjug el. erskjansam, adj. full med
arbete, besvärlighet; bråksam. Hs. (Db.).
Gvórk-dag, m. arbetsdag, hvardag. Vb.
Örkjendag, yrkjendag, m. id. Ö. Dl.
Gvórk-liten, adj. som ej förmår mycket,
svag till arbete. Vb.
órk, m. förmåga, kraft. Vl. Vórk, grórk</i>,
f. id. ”Han hav ingar vórk dill å arbait”.
”Gamm-hästn håll å miink vórka”, gamle
hästen börjar hafva mindre styrka än förut.
Vb.; órke, n. kraft, styrka; eg, om
arbetskraften vid ett landtbruk. ”Ja ska köra med
hela mitt órke”. Hl.. Örk, n. arbete, yrke;
strängt arbete. Vb.,vl. ”Haft örk idag”, haft
strängt arbete i dag. ”Helgenda(g) å örk”,
helgedag och arbetsdag. Vb. Örkje, n. strängt
arbete. Hs.
órka, f. 1) så mycket arbete, som man på
bestämd tid orkar med. Bhl.; 2) göromål,
arbete, förehafvande. Bhl., g. ”Fa órrkur”, få
göra med. N. G. ”Fa órka”, id. S. G. Fsv.
orka, f. kraft, styrka; fn.,n. orka, f. arbete;
d. d. årk, n. styrka, magt, kraft; skr. ûrk,
f. styrka. f
órke-dagar el. lättedagar, m. pl. forna
helgedagar till martyrernas ära, på hvilaka man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
