Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - ODE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Odens hundar, m. pl. Så kallas några
flyttfoglar, troligen Anser albifrons, som höst
och vår om aftnarne låta höra ett skällande
ljud. Hl.,sm.,bl. (Lister). "Noen far i luften",
säges då ett susande af nämnda flyttfoglar
höres. Bl. (Östra h.). På några ställen i Skåne
kallas de Noaks hundar, om hvilka berättas att
de jaga en trollpacka. Jagten heter Odens
jagt. Sk.,sm.
Odens häst, m. Vid Trelleborg, Cimbrishamn
m. fl. ställen i Skåne, likasom i Blekinge,
var för ej så många år sedan ännu brukligt
att då man högg säd lemna en liten hörna "till
foder åt Odens häst". (S. Nilsons fauna, fogl.
sid. LIX). För några mansåldrar tillbaka
brukade man i Småland offra eller gifva till
Odens hästar. Dervid tillgick sålunda, att man
antingen vid slåttern på ängen qvarlemnade
några gröna grässtrån, hvilka nedböjdes och
täcktes med mossa, så att de ej af boskapen
rördes, eller ock på hvarje bredestad qvarlemnade
en frisk hötapp, som på lika sätt skyddades
mot ohägn. Härvid pålyste eller tillsade
bonden alltid uttryckligen, att "detta skall Oden
ha till sina hästar", eller "detta får vara åt
Odens hästar". (Hyltén-Cavallius, Värend 1, 211).
Odens-svala, f. Ardea nigra. Götal.
Odens-ty(g), n. fans-tyg, satans-tyg; alla
slags ovättar och onda väsen. On-rot (ɔ: Odens
rot), f. id. Sm. (Värend).
ODER, s. otter.
ODIG, s. otta 1.
O-DILL-LÅTEN, adj. som gör något utan
tillåtelse. Vb.
O-DJERV, adj. blyg, blygsam. Vb.
O-DRÄGLIGT, adv. ofantligt, mycket. "Odrägligt
beskedli. Han präka så rart så dä ä rent
odrägligt". Sk. (Vemm.).
O-DUVEN, s. duva 2.
O-DYGD, f. 1) eg. (såsom i riksspr.) benägenhet
att göra skada, ondt; 2) ohägn af kreatur.
"Kritera ä inne på odygda". Nk.
O-dygdas, v. d. 1 öfva odygd, vara
odygdig. Götal.
O-DYMÄ, n. oråd. G. U-döme el. o-döme, n.
underligt, ovanligt ting. "Dä va ett udöme". Vg.
(Skarab.). Fsv. udöme, elakt efterdöme. VGL.;
fn. ódœmi, údœmi.
O-DYNNST, m. stank, elak lukt (genom fjärtande
o. d.). S. Sk. Jfr daun.
ODÅ s. vada.
O-DÄL, adj. dyster, sträng, svår. "Han såg så
odäl ut". Odält. adj. n. dystert. Dl. (Mora),
O-dell, id. Dl. (Floda, Nås). Fn. ódæll, svår;
ó negat., dæll, lätt.
O-DÖ, adv. omöjligt, ohjelpligt, förgäfves. "Jeg
låg å vä óm att få lån nalta penning, men hä
var odö. Han låg i jamnt å arbajtä, men hä var
odö". Vb. "Dä ä odö att bóllen får rum i
dosan". Svea-, Götal. U-dö, id. Sk.
O-DÖME, s. odymä.
OENN, pron. poss. (brukas substantive), m.
fars-(gubbe); husbonde. S. G. Ävver, id. N. G.
S. oä.
O-FALLÄN, adj. 1) som saknar fallenhet för,
ej har naturligt anlag till; oläraktig. Vb.; 2)
otymplig; 3) ohandterlig; mest om tyger. G. N.
ofallen, obeqväm.
O-FANSLI, adj. ofantlig. Nb.,vb. "Hu ä ofanslia
go, vakker". Sm.
O-FANTERLIGER, adj. ofantlig, stor. Tillägges
ofta andra ord för att Öka betydelsen. "Han
ä ofanterliger te sjunga. Ofanterligt kallt". Nk.
O-FARA (ipf. ofor), v. a. speja, uppmärksamt
betrakta; rädd se sig omkring. "Hvad står du
å ofara"? Ofaras el. ofars (ipf. ofors), v. d. 1)
id. "Hästen ofors på hösäkken vid vägen". Kl.;
2) förundra sig, misstänka. "Ja ofors på’t". Ög.
Af o intens. och fara, frukta, vara rädd för.
S. fara 1.
O-far, adj. uppmärksam, förundrad. "Ofar
på". Kl.
O-farer, f. pl. misstankar, nys om. "Ja
hade väl fått ofarer om dä". Kl. (N. Tjust).
O-farsam, adj. nyfiken, förveten. Kl.
O-FARAN, adj. ofarbar. "Ofaran vaj", obanad
väg. Vb. S. fara 2.
O-FATT, adj. 1) oformligt stor, ofantlig. Allm.;
2) oskicklig, ej tjenlig. "Han jär int na’n ofatt
kar", han är ingalunda någon dum karl. "Hä
jär int ofatt’n kar". "Han var int ofatt dill å
sniikk", han var ej oskicklig att snickra. Nb.,
vb.; 3) förvänd, underlig. Fl., vg., sm. Jfr fatter.
Rdq. 3, 275.
O-fatt, adv. ofantligt mycket, öfver höfvan,
utomordentligt. "Ofatt god, liten, stor, rik".
Nb.—nk.
O-FELUGER, ofälugr, adj. 1) osäker, fridlös;
2) olycklig. G. Fsv. felogher, säker, trygg.
Alex. M. 3691. Sv. Dipl. 5, 377; ofeliker, ej nog
säker (Upps. Domkap: s bref till k. Erik af
Pommern 1432); fn. úfèligr; jfr holl. ont-veiligen, v.
a. göra osäker (farlig).
ÓFFER, n. offer på altaret åt presten. "Gå te
óffers". Sk. D. d. gå til offers.
ÓFFER KAST (pl.-ar), m. hög af ris, qvistar
och stakar, som hopalägges af resande vid vägar
på ställen der någon person af våda omkommit
eller blifvit mördad, till ett försoningsoffer åt de
aflidnas andar, att förbifarande af dem icke måtte
ofredas. Ög.,sm. m. fl. Jfr L. F. Rääf, saml.
1, 90.
O-FJUMLIG, adj. otymplig, tölpaktig, dum. Kl.
Fn. úfimligr. S. fjumlig.
O-FJUN, adj. oformlig, ovig. ohandterlig. Sm.
kl. Ofijn, ofyn, ufijn, 1) id. HI. (Slättåkra); 2)
lat. Sm. Fn. ófimr, úfimr.
O-FJÄRADER, adj. 1) eg. som ej har fjädrar;
2) ej putsad, pyntad; hvardagsklädd. Nk.; 3)
oberedd. "Han kóm ofjärad på honom". Sdm.
(Björkvik).
O-FRAT, u. ohyra, löss. Öl. Jfr nht.
fressen, v. a.
O FRE(D), m. 1) eg. krig: 2) intrång af
audras kreatur. Ög. Ufred, m. 1) krig. Hs.—sk.;
2) åverkan. "Dä ä så’nnt ufre på vångane". Sk.,
hi. Fn. úfridr; n. ufrid, krig.
O-fresam, adj. ofredlig, svår att fredligt
umgås med. Vb.
O FRISK, adj. sjuklig, illamående Nb., vb.,
fl. (Nl.).
O-FROM, adj. grof, ovig; obeqväm. G. Fn.
ofromr, malignus, improbus. Jfr from.
O-FRÅ, ofrågjän, ofrår, s. frå 1.
O-FRÅGEN, adj. som ej frågat sig före;
oförsigtig. Vb. S. frega.
O-FRÅJ, n. ogräs, synnerligen bland säd. G.
O-FRÄJDÄ, adj, vanfräjdad, illa beryktad. Vb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
