- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
347

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KOR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Korn-vån, f. det som är af säd. "Ja har ej
småkt kornvån på tjå dar", jag har ej ätit
något af säd på två dar. Sm. (Vestbo). Kor-von
(von uttal. med djupt o), f. hopp, utsigt att få
korn. Hs. (Db.).

Kor-tunna, f. en tunna korn. "Jö löste i
korntunna på aktion", jag ropade in en tunna
korn på auktion. Hs. (Db.).

Körna (kjörna), v. a. 1 rensa agnarne från
det tröskade kornet medelst omtröskning. Götal.;
äfven lna, Ög.; köla, Hl.; köna. Dls. D. d.
kiørne, kørne; ns. kornen (B. W. B, 2, 854).

Köening (pl. -ar), m. så mycken tröskad säd,
som på en gång kan körnas el. rengöras från
agnarne. "Vi ha nu på loen te tre körningar".
Sk. (Ox.). D. d. kiørning, id.

KORNA, v. n. 1 se sig omkring, titta. Kl.
Kōna, v. n. id. Sdm. (Länna). Fn. kanna.

KÓRP 1 (pl.-ar), m. 1) eg. korp: Corvos Corax.
Riksspr.; 2) roffare, prejare. Sm. Fsv. korper, m.
Corvus. Horol. f. 162; fr. corbeau; gr. 𝜘όραξ.

Kórp-gluggar, m. pl. ögon; försmädligt.
"Se ópp me kórpgluggarne!" Sm. Kórp-lukkor,
f. pl. id. "Slå upp kórplukkorna! Dls., vl., vg.

Kórp-ny, n. den måne, som är närmast efter
kråk-nedanet. Ul.

KóRP 2, m. Melampyrum arvense. Bl.
Wahlenberg, fi. suec. Troligen samma ord som korp 1.
I andra landskaper kallas örten kråk-hvete,
kórp-hvete.


KóRR, kórv, s. karv.

KÓRRA, kurra 1, f. större dyig vattenpuss, som
saknar aflopp; pöl i närheten af en gödselhög.
Sk., hl., bl., kl.

Möddinga-kórra, f. gödselhåla. Sk.
Möka-kurra, f. id. Hl.

KóRRA, kurra 2, v. n. 1 1) gifva ett sorlande,
porlande ljud; bullra smått. "Dä kórrar i magen.
Dä kurrar i halsen på honom"; 2) spinna; om
katten. "Katten kórrar (el. kurrar)"; 3) låta i
örat. "Kurra en i örat"; 4) knarra, knota. Hs.—
sk. Fsv. korra, v. n. knota. S.S. 1, 151. Horol.
f. 83. S. Bern. f. 30 v., 63. Cod. A. 27, f. 207;
deraf korrofulder, adj. knorrande, knotande, knorrisk.
Cod. A. 27, f. 87 v. Cod. A. 49, f. 255 v.;
korroger, adj. i. q. korrofulder. Horol. f. 83: "thinum
korrogom mwnne"; korromal, n. knot. Cod. A.
27, f. 14: "læt aldregh korromal af thik høras";
fn. kurra, kura, knurra, v. n. susa, brumma; fd.
kwrræ (Mlb., Bib. Ov.); n. kurra (som dufvor);
schwab. kurren, knarra; knota (Schmid, 334);
skr. kur, att gifva ljud från sig, ljuda.

Kurr, n. 1) buller (i magen). G., bl.; 2)
kurrande (af dufvor). G.; 2) ett skrik i örat. Sm.

Kurring, m. örfil (så att det susar i örat).
Kl. (Stranda). Kurril, m. Ul. Jfr surring.

KóRRA 1, v. a. 1 hoprulla. Kórra sej, v. r. 1
1) blifva skrynklig. Ög.; 2) sno ihop sig, slå sig
i knutar; om garn. Ul. Kurra, rulla. Wormsö.

Kórra, f. hoprullad sak. Näver-kurra, f.
hopkrympt näfver. Ög. Kurra, f. hoprulladt
flöte (af näfver) på nät. Flarnkurra, f. af
tallflarn; näverkurra, f. af näfver. Fl. (Nl.). Kórre,
m., näver-kórre, f. tnnn, hopkrympt skifva af
näfver, Ög. (Fornås s:n); näver-kurra, f. Ög.
(Ydre); nävers-kórra, f., nävers-nóppa, f. id. Nk.

Kurra el. kurrå, f. rulle, trissa. "Kasta el.
slå kurra". Fl. (Nl.). Kurre, kyrre, m. rulle;
kula, knapp. Wormsö, Nukkö. Fin. kurru,
trissa, kastskifva.

KÓRRA 2, v. a. 1 koka (kläder). "Kórra klär";
koka kläder i lut. Sk. (Ox., Gärds, Ing.), bl.
Knórra, id. Sk. (N. Åsbo).

KÓRRA 3, kurra,

KöRSA SEJ, kórs-blikka, kórs-näta,
kórs-skank, kórs-träde, kórs-ört,
s. króss.

KóR-STEN, kórr-stejn, m. spis, eldstad. "Han
satt å varmd se i kórrstejn". Fl. (Kimito).

KORT el. Kånne, n. propr. Konrad. 8. G.

KÓRT Å (ipf. kórtä å), v. a. afkorta, minska,
förkorta. "Han ha kórta å tömmen," han här
gjort tömmen kortare. "Kórt å löna", minska å
lönen. Vb. Af fn. kortr, adj. kort.

KÓRTA, f. litet trådnystan. Bl. (Vikorne), dls.

KÓRTENE, n. mån-qvarter. Hl. (Snötorp).

KÓ(R)T-SKIVA, f. första stycket, som skäres
af ett bröd eller ost. Åm. (Stigsjö), jtl.

KÓRT-VILLIG, adj. skämtaktig. Ög.
(Gullbergs h.). Af nht. kurzweilig.

KÓRV-STIKK-BUSKE (pl. -kar), m. Prunus
spinosa, hvars tornar begagnas att hopfästa
korfvar. Ul.

KORÄJSA, s. koransa.

KOSA, s. kås 2.

KOSEN, s. kås 4.

KOSITTA, kosmör, kossa, kosse, kussa, busse,
s. ku.

KóSMA, v. n. 1 trolla, hexa, utöfva signeri.
Sdm. Jfr kusla.

Kósma, f. signerska, trollkona. Ög. (enl.
Spegels gloss. s. 235).

KOSSA 1, f. groda: Rana temporaria. Nk.

KOSSA 2, s. ku.

KÓS-SPOL, m. skottspole. Hs. (Db.).

KOST el. kåst (pl. -ar), m. 1) qvast. Vl.—sk.
Kåst el. kaust, m. Bl.; 2) knippa. Mejramskåst.
Nk. Fsv. kast (kaasth), m. qvast. S.F.S. 1, 3 h.;
quæsti, m. id. VGL.; d. kost; mht quast, m.,
queste, koste, m. & f.; jfr lat. castula.

Björke-kåst, m. björkqvast. Nk.

Krydde-kåst, m. blomsterqvast. Sm. Krydda-
kaust,
id. Bl.

Kåsta-skaft, kåste-skaft, n., kåsta-stake,
m. qvastskaft. Sk. D. kosteskaft.

Urta-kåst, m. blomsterqvast. Sk., hl. Urta-
kaust,
id. Bl.

KÓSTA, v. n. 1 1) skynda, springa. "Hva
kóster du ätter? Ja ska ut å kósta". Ög.; 2) fara,
resa ofta, flacka. "Kósta omkring". Sm. Kusta,
v. n. 1 färdas, resa. "Han kustar omkring". Sm.;
3) färdas i oanständiga ändamål; om otuktiga
qvinspersoner. "Hon kóstar omkring". Sm. Jfr
kuta, kvista.

KÓSTA SEJ, v. r. 1 1) anstränga sig. Hs., gstr.
(Årsunda); 2) hålla på att kalfva. Sm. Fsv. kosta
sik
el. kusta sigh, v. r. anstränga sig. S.S. 1,
119, 173. S.F.S. 6, 226, 227. S. Bern. f. 2 v.:
"kastar sigh widh hop ok ræddogha"; kostoger,
adj. a) kraftfall. S.S. 4: "starke ok kostoghe
men"; b) som fordrar ansträngning, svår (att
göra). Horol. f. 130; c) kostelig, dyrbar. S.F.S. 6,
264; fn. kosta, insumere, impendere: "afis
kostubu", viribus adniti (Eg., 474); fht. kostôn,
kostjan,
v. a. försöka, pröfva (Graff 4, 518).

KÓSTAL, adj. påkostande, besvärlig. Dl. Kóstli,
id. "Dä ä ett kostlit arbete", Ög. (Fornås).

KÓSTERA, v. a. 1 bestå kost, gifva kost. Sk.
(Ox.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free