Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÄV ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vb.,mp.; 3) sjelfva stället, der gödseln samlas;
gödselrum. Vb. (Nordmaling). Hövd, f. id. N.
Vb. Fsv. huver, m. det öfversta af en
byggnad, tak.
Huvegr, adj. yr, svindlande. Nk.
Huve-röska, huve-röskja, v. a. 1 lugga,
draga i håret. Nk.
Huve-skullt, -en, m. hufvudskål, hufvud.
Nk. S. skollt.
Huvu-bråta, f. snufva. Ul.,fl. Hub-bråta,
f. id. Ul. Huv-bråte, f. id. Sdm. S. bråta 3.
Huvu-fläta, f. panna, ansigte. ”Ho har
vakker huvu-fläta”, hon har vackert ansigte.
Sm. (Vestbo). S. fles.
Huvu-smuttä, f. öppning på en skjorta vid
halsen. Jtl. Hals-hull, n. id. S.Sk. Hu-smot, f.
öppning på qvinnolintyg vid halsen. Hs. (Bj.).
N. hovudsmotta, f.
Huvu-tylla, f. hufvudyrsel, svindel. Jtl. N.
hovudtulla, adj. förryckt.
Hya se, v. r. 1 kläda sig på hufvudet; om
fruntimmer. Sk. (Ox.).
Häus-as, m. kroppås. S. G.
Häu-härduar, adj. kutryggig. N. och S. G.
Hövda, v. a. 1 skära hufvudet af. Hs.
Hövding, m. kulle, utstående sandmo. Bhl.
(Elfs.).
óvd-kuppä (pl. -r), m. hufvuddyna. Dl.
(Mora). Oges-kuppä, m. id. Dl. (Våmh.).
Hovvol, hovvel, n. sölf i en väf. Dls. Isl.
hafald, höföld, n. pl. sölf i en väf; n. hovald,
n. id.; isl. haf, n. upplyftning.
Hyva, adj. o. adv. dugtig, dugtigt, bra.
”Hyva råg. Dä ä hyva”. Nk. (Kils s:n).
Hå-band (nn), n. en ygla af vidjor eller tåg,
som under rodd fasthåller åran vid roddtullen.
Nb.,vb.,mp.,ul. Habänd (nn), n. id. Nb. (Ö.
Cal.). Hå-veja, f. id. Hs. (Ljusdal); hå-oija,
f. id. Åm. Isl. háband (Verelii Index),
hömluband, n. id.
Hå-kjejp, hå-kjejk (def. -a), f. ett trästycke,
som sitter i öfre båtkanten, mot hvilket åran
under rodd stödjer sig. Jtl. Hå-kjep, f. id. Åm.
Hå-krok eller ’å-krok, m. id. Rodd, m. id.
Sdm. (Dalarö). Hår-pinne, m. id. Dl. (Mora).
År-håv (pl. -ar), m. årtull. Nk.
Håfta, håffta, v. imp. 1 uppklarna, höja sig;
om luften. Sk. (Ox., Harjager). Håvda, id. Hl.
D. d. hofte, id.
Häv, m. börda; något som man lyfter. ”Dä
ä en karahäv att löfta dai stena”. Sm.
Havd-stuga, f. hedersrum, den bästa stugan
i gården. Ul. (Rosl.). Fn. hefd, f. värdighet,
heder; hefđa, v. a. berömma, hedra.
Hävel (def. -n, pl. hävla, def. hävlan), m.
häfvel, hvarmed hö bäres. Hs. (Db.).
Hävel-stång (pl. -stänger), f. häfvel, lång
stång hvarpå höhvolmar inbäras i ladan, då
marken är oländig. Lässe-stång, f. id. Sm. Jfr
fsv. hæfli, m. hötjuga. SML.
Häver el. häv, adj. 1) dugtig, duglig,
beqväm, i stånd till. Mp.,hs.,ul.,dls.,fl. ”Häver
däka”, dugtig piga. Sm.; deraf fröhäv, adj.
duglig, tjenlig till utsäde. Hs.; 2) rask, stark,
dristig, modig. Hs.,sdm.,nk.,vg.,ög.,sm.,kl.,vl.
Hèvvar (f. hev, n. hevt), dugtig, ansenlig, braf.
G.; 3) stor, mägtig. Jtl.; 4) hygglig, städad,
galant. HI. (Voxtorp); 5) beskäftig, sträfsam,
verksam. Hs.,ul.; 6) stolt, högmodig, högfärdig,
som förhäfver sig öfver något. Vb.—sm. ”Han
tykks vara häskjeli häv (el. hev) å stor i rea”.
Vb. Häv åv se, högmodig. Fl. (Öb.). Deraf
ärnes-häv, äränäs-hev, adj. a) beskäftig i att
uträtta sitt ärende; b) högmodig, belåten öfver
uträttadt ärende. Vb. Fsv. hæfver, adj.
ansenlig, utmärkt. S. Oluffs s. sid. 8; fn. hæfr, adj.
a) tjenlig, passande; b) utmärkt, förträfflig; c)
tapper; n. hæv, a) mägtig, förmögen, rik; b)
god, utmärkt, duglig; c) rask, sträfsam; ns.
hevig, adj. a) eg. vigtig, tung, svår att lyfta;
b) stor; häftig (B. W. B. 2, 629); fht. hebig,
hevig, tung, svår (Graff 4, 825).
Häviger, adj. dugtig (i arbete). Ul. (Rosl.).
Hävlig, adj. 1) duglig, skicklig. Vm.,sdm.; 2)
braf, hederlig. Hs.; deraf hävligt, adv. bra.
”Ikke så hävligt”, icke så bra. Vm.
(Fellingsbro); 2) högmodig, stolt. Hs. Hävliger, id. Nk.
Hävvlin, präktig, dugtig, stor, stark. Hs. (Bj.,
Db.). Hävelig, adj. bruklig, brukbar. Vg.
Hävna, v. n. 1 svullna. Sm.,bl. Hauna,
håvna, id. Sk. N. hovna el. hovne, id. Deraf a)
håven, adj. svullen, uppsvälld. Sm.,hl.; håven,
hauen, häven, id. Sk.; häven, id. Bl.; b) hövelse,
f. svullnad. ”Dä stakkars skrået! han har
sådan hövelse i maven”. Sk. (Ox.). D. <i>hoven,
svullen, hovenhed, svullnad, hævelse, id.
Hoffs, f. hyfsning, städning, prydning. ”Dä
ä inga höffs på en”. Dls.,vg.,nk.,sm.
Höffsliger, höffselig, adj. snygg, städad;
mest om personer. ”Dä ä en höffsliger kär.
Take vardt höffsligt se’n tegle kóm på stuga”.
Nk.,ög.,vg.,dls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
