Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HUG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ris. Vb.,vl. Hya, id. Åm. Höida, v. a. 1
taga huden af, flå (en ”kut”, sjel). F. Häuda,
v. a. ge barn ris. Häuda an fule, eg. taga
huden af en fåle; taga tjänen (kanttåget på ett
fisknät) af ett gammalt fiskegarn. S. G.
(Vamblingbo). Hyda av, v. a. (med qvast, borste
eller vift) i hast afrödja smuts och orenlighet
från ett föremål. ”Hyda å dambe å råskje (läs:
råstje) å jakkon”. Fl. (Ingo). Fn. hýda, v. a.
a) taga huden af; b) slå (barn) med ris.
Hydan-kniv, m. en stor något krokig knif
att dermed taga skinnet från specket på
sjelhundar. Fl. (Qv.).
För-hua sej, v. r. 1 grufva sig, föreställa sig
något såsom mycket svårt, rädas att göra
något. Sk.
För-huelig, adj. rädd för att arbeta; som
drager sig undan för arbete eller att gifva sig ut i
ruskigt väder. ”Dä ä en förhuelig påg, tös. En
förhuelig menniska ä mied sämre än en lad”.
Sk. (Ox., Ing., Frosta),
Higga, v. n. draga till minnes, betänka. ”Ja
higgade (el. higgde) me inte”. Sm. Hóga, v. n.
minnas. Bhl.,dls.; huga. Bl. Fn. huga, tänka,
betänka; fht. hugjan, id.; mht. högen, tänka;
gehügen, tänka, erinra sig; fd. huge, tänka,
mena (Jydske Lov); d. d. houe, id. (Mlb., DL.
219); nfris. huwggje, tänka, erinra sig, (Outz.,
132); ns. högen, erinra sig (B. W. B. 2, 643);
holl. heugen, v. imp. tänka, erinra sig; moes.
hugjan, tänka, mena, tro.
Hógas, v. d. 1) trifvas, vara trygg. ”Han
hógas inte på den orten”. Hs.,mp.; 2) icke vara
mörkrädd. Mp.; 3) längta efter, tycka om,
hafva lust till, gerna vilja hafva. Jtl. Hógäs (ipf.
-ä). ”Hógas du gå dill stadom?” har du lust
att gå till staden? Vb.,nb. Hógas (ipf. -t), id.
”Hógas jät”, hafva begär efter att äta. Fl.
(Öb.).
Hóg-biten, adj. 1) som har ondt i hågen; 2)
ångerköpt. Hs. (enl. Ihre, DL. s. 73).
Hóglig, adj, behaglig, angenäm, efter håg
och tycke. ”Hä jär mäg int hógligt”. Vb. Fn.
hógligr, adj. beqväm, tjenlig; hógligt, adj. n.
lätt; hógr, adj. mild, behaglig, hvilket är samma
ord som fn. hægr, högr, adj. beqväm.
Hógsa, hugsa, v. n. 1 erinra, komma i håg,
tänka efter. Ög.,vg.,bhl.,dl.,g. Ugsa, Dl.;
hógsa, huska, hoska, housa, houa, Hl.; hussa,
husa, huska, id. Sk.; hógs (ipf. och sup. -a), a)
gifva akt på; b) ämna, ärna; c) komman i håg.
Fl. (Öb.); hugsa se, påminna sig. Sm. Hógsä
sej, hafva lust till, vara hågad. ”Ja hógsär
mej te gå ut å skjötta e stunn”. Nk. (Qvistbro).
Fsv. hugsa, huxa, hoxa, v. a. tänka. VGL. Fr.
af N. 495. Flor. 153. Kg. St. 13, 32; huxan,
f. begrundande, eftertanke. VGL. S.S. 2, 83.
Sv. Pr. K. f. 19 v.; huxilse, hoxilse, f. id. S.S.
1, 13, 26. Sv. Pr. K. f. 101; fn. hugsa, tänka,
öfverväga; d. huske, komma i håg; d. d. huse,
håvse; n. hugsa.
Hóg-ränna, v. n. 2 hafva i tankarna. Dls.
Hógsen, adj. hugfälld. Vb.
Hógsnas, v. d. 1 längta, hafva hela sitt
sinne, sin håg vänd åt något.
Hóg-stólen, adj. modlös och svag (genom
förment förtrollning); om kreatur. Hs. (Bj., Db.).
N. hugstolen.
Hugsan, f. minne, eftertanke. Sm. Fsv.
huxan, f. begrundande, eftertanke. VGL. S.S.
2, 83. Sv. Pr. K. f. 19 v.; huxilse, hoxilse, f. id.
S.S. 1, 13, 26. Sv. Pr. K. f. 101; fn. hugsan,
f. id.
Hugsen, adj. minnesgod. Öl. N. hugsen, id.;
d. d. houen, id.
Hugs-laus, adj. minneslös, slösint. G.
Hu-kómmelig, adj. minnesgod. ”Dä ä en h.
tös”. Sk. (Ox.). Hukömlig (hårdt k), id. Bl.
Hukómmen, adj. id. Sk. (Ox., N. Åsbo, Vemm.).
D. d. hitkommen.
Hygd’, v. n. 1 börja förstå; om små barn.
Jtl.
Hygga sej, v. r. 1 1) blifva hygglig,
förbättras; blifva ordentligare i sitt lefnadssätt.
Nk.,sk. Högga se, visa sig hygglig. Vg. 2)
kläda sig med omsorg. Sk.
Hygge, hyje, n. förstånd, begrepp om en
sak. ”Han har gódt hygge”. Hs. Hygga, f. id.
”Han har ingen hygga”. Fl, (Ingo). Fsv.
hyggia, f. sinne: animus. UL. VGL.; fn. hyggja,
f.; n. hyggje, n. a) sans, medvetande; b)
uppmärksamhet; nfris. huwggenis, minne, åtanka
(Outz., 132); fd. hygælse, hyggæls, sinne
(Harpestreng, Lægeb. 1, 51; Stenb. 1).
Hyggja, v. a. och n. 1 1) gynna, vara
hygglig mot folk, vara öm om någon. Higgja. Hs.
(Db.). Hygga sej óm, vårda sig om. Ög.; 2)
roa. ”Sätt er ner óm ni hyggs”. ”Hyggja bar”,
roa barn (så att de ej gråta). Hs. (Db.). Hyygg
(ipf. -ä), v. a. 1) omhulda, omvårda; 2) sluta
sig till, hålla sig till någon, hysa förtroende för.
”Hon hyggä säg dill ’óm”, hon höll sig till,
hade förtroende för honom. Vb. Hyggja sä (el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
