171 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FUM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

q) fullkön, adj. mycket djerf. Alex. M.

r) fullnær, adv. nästan. St. Rimkr. 96.

s) fulrasklika, adv. mycket hastigt. S.S. 4.
(Karl Magn.).

t) fulsighia, v. a. fullkomligen säga. S.S. 1, 14,
27, 229.

u) fulsnart, adv. mycket snart. St. Rimkr. 145.
Fn. fullsnart, id.

v) fulltro, adj. fullt trogen, mycket trogen. St.
Rimkr. 120, 201. Alex. M. D. fuldtro, adj. id.;
fn. fulltrúi, m.

x) fulstarker, adj. fullkomligt stark. S.F.S. 6,
101. Fn. fullsterkr, id.

y) fulstoper, fullstopper, adj. ymnig. S.S. 1, 14,
189; 3, 159. Tref. tidh., f. 160. Fulstopliker,
id. Sv. Pr. K. f. 68 v.

z) fulstoplika, adv. ymnigt, öfverflödigt. S.S.
1, 101. Tref. tidh. f. 138.

å) fulstoplikhet, f. ymnighet. S. Bern. f. 35,
60 v. Cod. A. 27, f. 202 v. Fulstopnader, m.
id. S. Bern. f. 181.

ä) fulsæri, n. fullsår; plenum v. gravius vulnus.
VGL. UL. ÖGL. VML.

ö) fultiþa, adj. mogande, till mogen ålder
kommen. HL.

aa) fulltrefvin, adj. mycket stark. St. Rimkr. 25.

bb) fulvirþi, n. fullt värde. VGL.

cc) fulviter, adj.mycket vitter, lärd. S.F.S.
6, 101.

dd) fulvoren, adj. fullkraftig, fullvuxen. Didr.
af B. 321.

FUMBIL, m. hvar och en af de kärfvar, som
bilda stommen i en skyl. Fl. (Kb. i Öb.).

FUMM, n. oförstånd, dumhet, yrhet. Vg. Fn.
fum, n. för mycken skyndsamhet Jfr fummer.

Fommet, adj. galen. Bhl. (Foss).

Fumma, v. n. 1 1) vara tokig, galen, yra;
2) vara darrhänd, Vg. Fn. fuma, v. n. skynda sig
alltför mycket.

Fummla, v. n, 1 1) bära sig ovigt åt,
slarfva. Hs.—bl. Fummäl (ipf. -lä), Vb. Fåmmla.
Fl. (Nl.); 2) vara darrhänd, ej kunna säkert
taga med fingrarne. Sm.; 3) gå osäkert,
snubbla. Fjumla, id. Sm. Jfr ns. fummeln, v. n. a)
icke gifva sig den erforderliga mödan vid
förrättande af ett handarbete; b) famla (Danneil,
59, 261. B. W. B. 1, 467); e. to fumble,
famla, ovigt handtera; holl. fommelen.

Fummel, m. fubblare, tafatt person. Vb.

FummLug, adj. som går osäkert, icke väl
ser hvart han går. Sdm. Fåmmlóg. Fl. (Ingo).
Fummleter, fummlet, fjumlet. Sm. Jfr e.
fumbler, m. tölper, ovig menniska.

FUMMA, v. n. 1 hemligt fjärta: occulte
pedere. Bl.

FUMMEL, m. skomakareverktyg, hvarmed
klackar och bottnar putsas. Sdm.—sk.; troligen
allmänt ord. Bay. fummel, id.

Bakoms-fummel )( randfummel. Bl. m. fl.

FUNDERA, v. n. 1 begrunda, djupt tänka på
något. Allm. Fe. fundian, "to endeavour to find".
Jfr funnas.

Fundér, n. begrundande, öfvervägande,
tvekan. ”Ja va i ett sådant fundér hur ja skulle
göra”. Nk. Funderer, f. pl. funderingar. ”Ja
har mina funderer hur ja ska ställa mina
påsar”. Sdm.

Funderli(g), adj. djupt tänkande. ”Dä ä
en möe funderli menniska”. Sm.

Funderli(g)t, adv. fintligt. Sm,

FUNKA, v. n. 1 pråla, prunka. Vg. (Hof, 123).
Jfr fn. funi, m. eld; moes. fôn (gen. funins), n.
id.; funisks, eldig; port. fona, flygande gnista;
nht. funke, m. gnista; mht. vanke, f.; fht. funken,
m. (Graff 3, 527); holl. vonk, f. id.; nht. funken,
v. n. gnistra, funkeln, v. n. id.; holl. vonken,
vonkelen; d. funkle, id.; mht. vanken, venken,
antända; ns. funsel, ett dunkelt ljus (B. W. B. 1, 468);
fsax. fanung, lanterna. Grimm, (gr. 3, 60) antager
ett förloradt starkt verb finkan, fank, funkun,
gnistra, utsända gnistor. Af detta synes vårt
landskapsord funka vara bildadt och egentligen
hafva betydt lysa, skina. Beslägtade ord äro
troligen gr. φανεῖν, lysa, φανὸς, lysande; lat.
funale, n. vaxfackla; funus, n. liktåg, som enligt
Servius egentligen betyder ”ardens cadaver”, samt
fomes, m. tunder, fnösk. Festus: ”fomites . . .
alii vocari putant scintillas, quæ ex ferro candenti
malleis excutiuntur”. Döderlein (4, 407) anser
oriktigt funus bildadt af lat. ferre. Af ofvan
anförda förlorade starka verb har troligen fink, m.
fogelslägtet fringilla i anseende till den gula
färgen erhållit sitt namn. Fht. finco, vinco, vincho
(Graff 3, 527); nht. fink; fe. finc; e. finch; holl.
vink, id.

FUNNA, v. n. o. a. 1 1) gissa sig till något,
utgrunda. Sm. (Vestbo). Fånna, Sk. Funnas, v.
d. id. Sm. (Värend), kl.,öl.,bl. (Lister). Funn, a)
komma under fund med; b) uppvädra, upptäcka.
Vb. Fjuna, förmoda, tycka sig förstå. ”Han
fjunte om’et”. Ög.; 2) besinna, erinra sig. Ja
funnade mej inte på namnet. Ja hannt inte å
funna mej”. Jfr fsv. fund, n. påfund. S.S.
1, 139, 147; 2, 24; fundogher, adj. a) fyndig. S.S.
1, 114; b) listig, slug. Cod. A. 27, f. 58 v.: ”o
thu fundogher ræfver”.

Funnsa, v. n. o. a. 1 (freqv.) tänka på.
”Funnsa på”. Bhl.

FUNTA 1, v. a. 1 döpa (barn). Kl. D. dial.
fonte, id.; föråldr. (Mlb., D.L. 125). Af fsv.
fonter, funter, m. dopfunt (lat. fons, m. källa);
deraf fontkar (fundkaar), n. dopfunt. UL. S.F.S.
6, 87, 434; font lius, n. ljus vid dopfunten.
Sm. KB.

Funnt-fadder (pl. -ddrar), m. förtrogen vän.
Ög. (Ydre h.). Jfr Ihre, Gl. 1, 619.

FUNTA 2, v. n. o. a. 1 1) förfärdiga, bilda,
dana. ”Dä ä väl funtadt”, säges om en sak, då
hon är väl gjord. Vg.; 2) laga till, bereda. Sm.
Funta sej, skicka sig väl eller illa, passa sig,
komma till pass. ”Dä funtar sej”. Vm.,ul.,nk.,ög.,
vl. D. dial. funde, v. a. laga till, göra färdig;
funde sig, göra sig färdig (Mlb., D.L. 139); jfr.
fsv. fundr, m. a) fynd; b) möte.

Funtadr, adj. beskaffad, bildad, danad,
sinnad. Vm.,ul.,nk. Fonta, Hs. (Bj.). Funtä.
”Anders har alldri hat te nå’n menniskä; nej!
han ä inte så funtä”. Sdm.

Funta se, v. r. 1 kläda sig grann. Sm.,bl.

Funta, f. snyggt klädd flicka. Sm. (enl.
L—n).

Funtad, adj. grannt klädd. Sm. (enl. L—n).

Funtes, funtus, funtos, adv. grannt, präktigt.
”Må tro, dä va funtes; dä va funtos te flekka”,
det var en präktig flicka. På funtes, adv.
alldeles på ståt. Sm. (enl. L—n).

Funtus, 1) adj. god, dugtig, artig. ”Funtus
te kar”. Funkes, id. ”Dä ä funkes te kar”,
Vl.; 2) adv. väl, bra, dugtigt. Ög. (Ydre); 3)

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0201.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 171 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|