Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett sådant slags barn har du sjelf en gång
varit, Sara?
Och en barmhertig moster, moster Gustava,
som brukade smyga sig hem till mina föräldrar,
har jag att tacka för att jag är så pass folk, som
jag är. När pappa dog, vardt det väl något
lugnare och bättre hemma, fast mamma då redan var
så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet,
och icke mer kunde repa sig, ehuru det då
annars kunde hafva varit en möjlighet för henne att
bli menniska igen. Sedan har jag växt upp och
tagit tömmarne hemma. Men jag är så, det
vittnesbörd må jag gifva mig sjelf, att jag vill
förtreta och förderfva ingen; — minst dig, Albert.
Hiskeligt är och blir det alltid, att en menniska
skall kunna få en rättighet, hvarigenom den sättes
i ställning att kunna in i döden förgöra en
annan. Dermed vinner Guds vackra kärlek visst
inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag hafva
den makten öfver en annan, och åt ingen vill jag
gifva den öfver mig.
Albert teg — han klappade barnen på hjessan.
Ack! du tycker om små barn! utropade hon.
Utan att svara henne, sade han likväl: om
nu dessa barns föräldrar, Sara, vore ogif—
Barnen se goda och vackra ut; det tycks, som
Gud och menniskor älska dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
